Vuxen: Historien om Assar och Melker

- Läste du om hon den tjejen som blev mördad? sa Assar.
- Hon i skogen ja. Läskigt. Säkert en svartskalle, sa Melker.
- Ja. Säkert.
Han tyckte inte riktigt om när Melker pratade så om invandrare. Assar tyckte inte det var någon större skillnad på honom och dem. Förresten hade han träffat flera som var jättebussiga när han och Lena var nere på Costa Brava härom året. Eller om det var i förfjol? Många hade lärt sig en del svenska och de hade en väldigt kul brytning.
Kvinnorna där nere gick inte heller av för hackor. Vacker ljusbrun hud och den där sensualismen i blicken som Assar tror att Evert Taube försökte berätta om ibland. Assar undrar om Taube knullade många senoritas nere i sydamerika. Själv hade han aldrig fått chansen och det tyckte han var synd.

Utflykt: Historien om Assar och Melker

Sopa på fanskapet bara
kicka han i huvet
sen drar vi
för jag ska åka bort
hela helgen till
min mormor
i Värmland
- Är det inte helt sjukt med mygg där då?

Skarpnäck: Historien om Assar och Melker

Taket som röd sträv mossa
ett av de tjockaste faluröda moln
röda rektanglar över hela golvet
smuts har trängt in i alla
små skarvar
in i små sprickor i det väldiga taket.
Stålvajrar håller uppe stålcylindrar
blanka papperskorgar till bredden fyllda
i en lång rad står alla dessa stenar stora block staplade som bänkar å ena sidan
blanka stilrena
å den andra robusta obehandlade skrovliga
färgen påminner om
ingenting annat än sten.
En svart platta, insprängd bland salens röda golvrektanglar, anger norr och söder.
Tack vare den vet vi var vi är på väg.

Historien om Assar och Melker

Hur många år sedan kan det blitt
du vet när din farsan sket
ner sig hela han
på karnevalen
- Jag störs inte själv, lukten är andras problem, kom köper vi popcorn och spelar på chokladhjulet.

Historien om Assar och Melker

Jag kommer ihåg
när som helst när Lena gled förbi
vi puttade omkull henne
i snömodden
mejslade in fingrarna
innanför Fruit of the Loom-hooden
hela vägen
in till pattarna

vilken dag var det när
lilla horan fick smaka
på kom i ansiktet
slickade upp allt men bölade
som ett barn
fast hon var fjorton
lilla fittan

Vänskapen

- Ey, Danneman. Fan ska vi bli sådär heller. Sitta med bruden å lösa korsord som en jävla fjant.

De sitter på pizzerian med varsin nästan uppäten calzone med bearnaise och stor cola och pizzasallad framför sig. Han som sitter med bruden och löser korsord skrattar med hon som är bruden. Danneman skakar på huvudet.

- Ja ska inte ha nån jävla brud.

- Inte nu nä, man vill knulla av sig.

- Inte alls aldrig seriöst, säger Danneman. Jag vill kunna runka när jag vill utan att nån jävel är på mig.

Han som sitter med bruden och löser korsord går därifrån med hon som är bruden. Danneman äter sin calzone och himlar med ögon som är klarblå.

- Hon va ful alla fall.

När de ätit upp går de från pizzerian, över parkeringen och övergångsstället, mot rött, och stannar vid en betonggris som står uppställd helt utan anledning. Danneman står upp men han den andra sätter sig ner och tänder en cigg skakar på huvudet. Håret rör sig i en enda massa från sida till sida när han svänger skallen fram och åter. Han har en finne i pannan och hans näsa är spetsig på ett sätt som får honom att se ut lite som en stöddig tjej. Danneman säger du ser ut som en brud för fan vilken jävla skev näsa. Han den andra tittar ner i marken och tar två snabba bloss på cigaretten för att sedan slänga den hårt i marken.

- Du ser ut som en jävla idiot, säger han och går därifrån. Danneman öppnar munnen som för att säga något men vänder blicken bortåt och förblir tyst.

Danneman går hem till mamma pappa lillasyster, äter glass med blandat strössel, kollar teven ser mamma gå sönder när pappa säger han ska iväg en stund. Pappa ser inte att mamma går sönder han bara åker iväg hela stunden, sedan när han kommer tillbaka glad har han oftast med sig videofilm och chips och dipp för hela familjen. Danneman skiter i videofilmer och pappor. Danneman låser in sig på sitt rum sätter på datorn sätter på bruden som blir påsatt på filmen på datorn tänker att han kompisen kan dra åt helvete är en jävla tönt.

Senare nästa dag de ses igen inte på pizzerian utan istället på café och Danneman säger:

- Du, Björn, sorry fan, grinig du blev igår då, inte meningen att vara dryg jag skämta bara.

- Lugnt fan, jag var trött som fan hade sovit skitilla, säger Björn.

Finns inget ljus

Hör upp: Det finns inget ljus. Det är en myt som vetenskapsmän hittat på. De snärjer oss med lögner om dag och natt, lurar och bedrar oss med sina vanvettiga påhitt om ljus och mörker. Ljus är inget autentiskt ting. Blott en uppfinning, en invention, för att stilla våra eljest så evaluerande medvetanden.

I hundratals år har nattens stjärnklarhet och vidunderlighet reducerats till ett perifert fenomen för de perversa och vansinniga. Vi övriga har hänvisats till sömn den tid då världen är reellt obefäst. Jag vill upplysa er, som det finala jag gör under min levnadstid, därför att det är min plikt som medmänniska och intellektuell.

Låt inte dem finna mitt kadaver först ty då bränner de detta brev, denna skrivelse, och håller sanningen på fortsatt avstånd. Det finns inget ljus. Den upplysta gatan och ängen är en konstruktion av de som inte vill se oss leva ut. Leva loss. Om vi levde i det konstanta mörker som Gud skapat för oss skulle vi bli alltför medvetna och vakna för att kunna kontrolleras. Det är vad de fruktar mest av allt. Det är vad de försöker förhindra. Så jag säger eder: Riv deras apparater, explodera deras ljusmaskiner och ta tillbaka mörkret. Njut i fulla drag av den plötsligt så vidöppna värld ert innersta utgör.

(Jag älskar dig. Jag vill inte leva utan dig. Det kan lika gärna vara om du inte vill ha mig. Jag tycker inte om mig själv. Du är det vackraste jag sett. Du är den mest underbara person jag träffat. Du är så enkel, på det bra sättet. Du är allt för mig. Jag önskar att jag hade varit det för dig.)

Ta till er av den sanning jag vid avgrundens brant förmedlar. Låt den fylla edra lungor med morgonluft och skänka er nödvändig kraft att slå tillbaka! Här är jag och jag säger som det är.

(Hade du velat att jag skulle fortsätta leva hade du kommit hit när jag bad dig. Jag sa att jag skulle dö utan dig men du lyssnade inte. Jag älskar hur enkel du är men om du såg strukturerna och hemligheterna som betvingar oss skulle du förstå mig och älska mig lika högt tillbaka. Jag kan inte förstå varför du lämnade mig.)

Ni är vackra och levande och ska ej förslavas av strålkastarna ovan himlen. Solen är den enda djävul som finns att frukta. Gud är god men hans ord har förvanskats av ljusets riddare. De kommer försöka lura er. Definitivt är det så. De kommer att säga att jag var ännu en galning. Tro dem inte!

Tusen och åter tusen man arbetar i långa pass för att belysa världen i precis sådan mån att världen inte tänker.

I mörkret är allt sant. I mörkret är världen ständigt närvarande. I mörkret är sinnet öppet.

När jag nu avslutar min kamp gör jag det med hopp om en mörkare framtid. Det finns inget ljus. Jag lämnar er, inte helt trygg i förvissningen om folkets förestående revolt mot det ljusförtryck som råder, men jag hoppas.

Det är natt nu men aldrig känns det sent längre.

(Jag hoppas att du i alla fall kommer att sakna mig. Att du går på begravningen och verkligen längtar efter mig. Du är så fin. Jag vill vara bra nog för dig. Kommer jag någonsin vara det? Jag tror inte det.)

Som yngre fann jag mig själv i mörkret. Jag fann insikter och tankar som aldrig skulle kommit till mig i dagsljus. Jag fann mig pytteliten under väldiga himlar och jag var rädd för min utsatthet. Det är den utsattheten som gör oss öppna på riktigt. Det är den känslan som gör att vi utvecklas. Vi lever bara på i dagsljuset, helt utan att reflektera, tänka, stanna upp. På nätterna virvlar idéer och skuldkänslor fritt omkring innanför skallbenet. Det finns inget där som avbryter. Varför känns det aldrig sent längre? Varför går vi runt och tror att dagen är det viktiga när det är på natten som vi faktiskt når varandra.

Du och jag nådde varandra på natten. När vi låg under täcket och viskade och du sa att du alltid ville vara med mig.

Vik hädan oppressorer! Låt det arma folket skåda sanningens svarta himmel och låt dem förenas med Guds kärlek i det kosmiskt gigantiska medvetande som gör dem till människor. Din kärlek gjorde mig till människa. Nu finns den inte längre där för mig att få och någon liten del av mig vill att du ska ångra ditt beslut i resten av ditt liv. När jag lämnar dig såhär kommer du i alla fall att undra vad som kunde blivit.

Jag älskar natten. Inget ljus kan penetrera sinnet och kontaminera det med oförstånd och lydnad då. Jag skulle ha gjort som du bad mig. Jag skulle ha gjort som du sa. Jag älskar dig. Kan du inte förlåta mig för allt? Kan du inte komma tillbaka till mig så att vi kan vara tillsammans igen? Har du tänkt på att man kan vakna med ångest på morgonen för att man varit för öppen mot varandra på kvällen? Trots att man varken var full eller hög. Man var bara för naken, för sig själv, för, ja du vet. Jag hade aldrig ångest efter nätterna med dig. Jag var bara glad för att jag fått ytterligare en liten bit av dig och du en av mig. Hur kan du inte älska mig längre? Du är förslavad av dagsljusets oövervinneliga inpenetrabla celldörrar. Du är en tjänare under konspirationen. De har förpestat ditt sinne. Låtom oss äntligen frigöra oss från ljuset. Det finns inget ljus! Det finns inget ljus! Det finns inte.

Det finns inget ljus utan dig. Det finns ingen sol utan dig. Jag vet att det låter som en skitlåt men det är så det känns. Jag dör utan dig, med eller utan tabletterna. Jag klarar mig inte om du inte älskar mig och är med mig för evigt. Du skulle ha lovat att vara med mig för evigt. Inte en morgon till tänker jag vakna utan att du är där. Det är fan inte värt det. Jag ska parera samhällets slag mot mitt intellekt och stänga dörren till mina ännu icke polluterade idévärldar. Jag är en tankens krigare om så den enda. Jag vill komma hem igen. Kan jag inte få komma hem igen till dig. Snälla? Jag kan inte ställa mig utanför ditt arbete och ropa på dig. Tyck om mig! Tyck om mig! Jag kan inte göra det. Jag måste göra slut på allt istället. Jag måste bli en del av natten med hela min själ. Kom ihåg mig då, när du går och lägger dig. Kom ihåg mig när det är mörkt och du just släckt lampan efter att ha lagt ifrån dig boken du läser. Lova att du gör det.

Benny Guldfot

Benny guldfot står vid sidan av fotbollsplanen
och skryter för smågrabbarna
om svunna tider när han själv stod på plan och trixade och gjorde mål i varenda match men de tror honom inte suckar
han suckar också för ingen tror honom någonsin.
Det där var en jävla serie gubbjävel, brukar de säga och ibland tittar de på honom som om han skulle förgripa sig på dem och då tänker han just det.
Jag borde jävlar förgripa mig på dem.

Benny guldfot minns krysskottet från halva plan,
hur bollen perfekt smälldes på av guldfoten,
inte bara i serietidningarna,
gamla trasiga skon som svingar i full kraft mot målet,
förbi målvakten in i nätet som om nästan borrar hål
i luften ut genom maskorna på andra sidan.
Benny berättar stolt det här och de skrattar åt honom
säger du kan säkert inte ens göra tio på foten
men Benny sväljer hårt
säger han kan göra tusen.

d e så jävla jobbit just nu

alla är störda i huvet och ja hatar dom. mina föräldrar är dom värsta föräldrarna i hela världen. jag hatar min mamma för att hon alltid e sur och aldri lyssnar på mig. hur fan kan hon inte fatta nåt. hon fattar ju men hon skiter i d. min pappa hatar jag för honom har ja inte ens sett på fyra år. han drog för han sket i oss. och ville bara knulla sin jävla hora som han träffat på internet. så han drog med henne. mamma har legat på soffan som ett mongo och bölat och klagat sen den dan. hur fan tänker hon? res dig upp kärringjävel. jag pallar inte att se dig sådär. gör nåt. laga mat. städa. sök hjälp. betala hyran. jag skiter i vicket. bara du gör något. ja går sönder när jag ser dig. jag orkar inte se dig sån mer. jag dör hellre. gör nåt! ingen bryr sig om mig alla bara bryr sig om sig själva och om jag e lessen är det alltid bara: det är så i den åldern, det ordnar sig. det blir lättare när du blir äldre.
fuck you. det blir inte bättre. jag ska hoppa framför tunnelbanan å ingen kommer ens bry sig. kanske mamma men det enda som händer är väl att hon gråter på soffan i fyra år till. varför kan du inte göra något åt dig själv mamma. jag har sakt till henne att ja vill dö å hon vet att ja försökt en gång förut. hon vet att ja menar allvar. men hon ”orkar inget just nu” säger hon. hon borde fan också ta livet av sig. i skolan e ja bara ett problem när jag e där så när jag inte kommer dit tycker de att det e skönt. mina lärare? jo anders vill ofta prata med mig efter lektionerna men d kan kanske ha en del att göra med att han blir kåt av att stirra på mina bröst. ”hur är det gumman vi får ju inte se dig så ofta här i skolan nuförtiden” nej ditt äckel och ta bort din svettiga hand från mitt lår. dö! ja fattar inte hur en del människor får bli lärare. om ja var d skulle ja aldri röra eleverna och ja skulle alltid lyssna på dom. ja skulle vara en sån som verkligen ställer upp och gör nåt åt deras problem även om d e mitt i min lunch eller om ja måste på nåt möte med slöjdläraren. alla ser ju exakt hur dålit ja mår. sånt syns. men nä d e bara jobbit å ta tag i det eller? samma me mamma. om ja va förälder skulle ja alltid se till så mina barn kunde snacka me mig hur dålit ja än mådde skulle ja ställa upp. min mamma är en feg fitta som är egoist. ”allt ordnar sig” fuck you! ”du kanske borde träffa nån kille” fuck you! ”ja orkar inte just nu” fuck you! ”varför gråter du gumman” FUCK YOU! ja har sagt varför ja gråter har du inte hört ett skit bryr du dig inte om mig alls lyssnar du nånsin på vad jag säger är du den enda mänskan på jorden som du bryr dig om är ja inte ditt barn som du skulle ta hand om? ja vill att du ska vara min mamma nu. om man skaffar barn måste man ta hand om dem. ja klarar mig inte själv ännu. ja klarar faktiskt inte alls mera. inget ordnar sig. har ni glömt hur det är att vara ung eller har ni levt i glashus hela livet? ja vill att du reser dig ur soffan å skaffar ett liv jävla idiot. ja vill inte att du låter pappa hålla dig på soffan tills du ruttnar och blir till jord som nån hund pissar i. pappa ringer mig jämnt. vet du d? han ringer å frågar om han får träffa mig å varför ja inte vill träffa han å kaaaaariiiin. därför att hon e en jävla hora å för att du har dödat min mamma nästan jävla gubbjävel. ja skulle aldri gråta så han hörde. ja skulle aldri välja han istället. ja vill att du skärper dig och blir min mamma igen å struntar i den där jävla gubben. han kan gå och knulla sig själv med sin gitarr och sina födelsedagspresenter i röven. ja har allti vart på din sida. men ja orkar inte mer. allt e så jävla jobbit just nu å jag tror inte att du nånsin kommer bli bra igen. varför blir du aldrig normal. ja kan inte ta hem folk till oss för d ser ut som skit för du städar aldri och du ligger alltid där. inte för att det spelar nån roll längre för ja bryr mig inte om mina så kallade kompisar längre i alla fall. ja hatar dem. de bryr sig bara tills det blir jobbigt för dem och sedan slutar d svara och plötsligt umgås man inte alls längre. de kan dra åt helvete precis som alla andra. ja förstår inte hur d kan vara så många värdelösa människor på samma jord och ändå verkar de så glada å nöjda med allt. ser ni inte hur äckligt allt e hur störda alla e hur värdelösa alla e? hur kan ni vilja leva i den världen. ja vill inte det.ja vill inte leva om du inte är en människa ens. ja vill dö för att du inte bryr dig om nåt. ja hatar att du inte är en mamma till mig. jag älskar ju dig men ja hatar dig mer. å pappa bara pratar om att han e besviken på dig å att du borde rycka upp dig å jag säger att d är hans fel å att han borde se vad han gjort mot dig. han bor i sitt stora fina hus med sina nya duktiga barn som aldrig är problem å han e så lycklig å han tänker inte hjälpa dig. ”d kan bara hon göra själv”. fuck you pappa. hon kan inget själv hon kan inte ens köpa toapapper så hon torkar sig med tidningen tills ja handlar nytt. ja kan inte se dig såhär. du e redan död ju. du e ingenting längre mer än en äcklig klump som e ledsen. ja gör vad du borde gjort för länge sedan.

Allmännyttigast

Hur skall ni komma att prata om mig? Att jag var snäll? Jag hoppas det finns mer än så. Problemet ligger kanske i att jag vet att det är allt jag är. Snäll. Det är väl en undermålig egenskap? Det är väl det minst fascinerande en människa kan vara? Jag är en hund, en lojal retriever som gör vad jag blir tillsagd och inte gärna skäller högt. Jag gömmer huvudet under tassarna och svansen mellan benen. Jag är en ful byracka som borde skjutits av för länge sedan. Det finns inget jag inte tolererar. Slå mig med en käpp och jag tackar dig. Pissa på mig och jag slickar upp det. Jag är er hund och ni föraktar mig för det. Ni vet det lika väl som jag. Ni vet att ni inte tar mig på allvar, att ni inte tycker jag är värd något. Ni vill vända bort ansiktet och småle åt min dumhet.

Det får vara slut med det nu. Varför ska jag vara fortsatt förslavad av er goda vilja? Varför ska jag arbeta så vansinnigt intensivt för den er kärlek som borde vara mig självklar? Inte mer. Det får vara slut.
Jag förväntar mig intet av er. Inte någon saknad eller äkta sorg. Ty era känslor för mig är blott empati. Det är skamligt att ni hänger er åt sådana usla känslor när ni kan använda er tid till viktigare saker. Ägna er istället åt dynamiska människor, sådana med ett djup, en egen personlighet. Titta inte åt dåren som är jag. Jag befriar er från mig. Jag vet, när jag talar, att ni inte lyssnar. Ni hummar och håller med och ser mig som man ser på barnet som intet förstår, som är för liten och för dum, som är betydelselös men älskvärd. Jag är allt det, utom just barn, och därför är jag heller inte älskvärd. Jag ska ta bort mig från er lista över människor man ringer för att man måste. Jag ska förgöra den veliga, löjligt beskedliga, kropp som är jag. Jag ska ge er den. Tag och ät! Detta är min lekamen. Ni ska svälja den och sedan ska ni skratta åt det offer jag gjort för er.
Jag försöker inte skrapa fram hos er den genuina sympati som jag vet att jag är oförtjänt av. Tror ni det har ni missupfattat det hela. Jag försöker bara förklara vad jag är och varför det inte längre är något värt. Snäll. Snäll? Det är vad ni alltid har sagt och mer än så har för mig inte varit möjligt att erbjuda. Ni har kunnat vara imponerande, briljanta, vackra och fantastiska. Egenskaper jag aldrig funnit eller sett i mig själv lika lite som ni gjort. I ärlighetens namn, med vad har jag bidragit? Vad finns där att tillföra som jag kunnat ge er som ni inte fått på annat håll? Intet. Skam måhända, då ni struntat i mig. Men skam är ingenting att ha, den tynger er i onödan. Kanske har jag funnits hos er allt för länge. Men inte mer. Aldrig mer. Skär min kropp i bitar och kasta den till grisarna. Där finns ett nyttosyfte för mig. Där kan jag bidra med något. Som svinföda ger jag mer till er än jag någonsin gjort förr.

Superhjälten

Allt jag ville var att göra skillnad. Det handlade inte om någon egotripp, om bekräftelse eller om att bli en stjärna. Jag ville bara göra världen lite bättre, lite mindre ond och lite mer befriad från dåliga människors dåliga gärningar. Jag hade haft läderlappskostymen i garderoben sedan länge, köpte jag den till en maskerad? Nu satt den på, lite för stor, jag hade gått ner i vikt, tappat åtskilliga överflödiga kilon sedan hon lämnade mig. Jag spände åt det gula bältet hårt vid midjan, spetsade öronen som liksom knöglats ihop när kostymen låg i garderoben. Hon hade alltid sagt att jag bara satt hemma, att jag var tråkig, saknade ambition. Så var det inte alls. Nu hade jag hittat ett sätt att påverka, det var den stora skillnaden.
Jag drack ett stort glas vatten och ett litet glas med ett rått ägg i, precis som Rocky. Sedan smög jag mig ut, via bakgården, satte mig på cykeln. Min kondition var bra och jag tog mig fram oerhört snabbt på gatorna. Folk stirrade förstås och det var jag inställd på. Jag hade ännu inget presterat, var ännu bara en filur i kostym, en clown. Det var inte så underligt att de stirrade. Jag trampade snabbt och intensivt, lungorna fylldes av luft som tycktes fylld av energi och motivation. Hon hade alltid ifrågasatt varför jag tränade så ofta, nu betalade de sig, timmarna på löpbandet i hobbyrummet i källaren. Hon hade velat göra kontor där nere, det här var något år innan hon sa adjö, hon ville börja arbeta hemifrån, dra in bredband, köpa snurrstolar till grossistpriser, bli diplomerad. Jag ville ha min träningslokal och jag insisterade. Hon kunde lika gärna göra sitt kontor i rummet vi kallade barnkammaren, det skulle blivit en sådan, vi skaffade aldrig barn, det blev aldrig barn, jag vet inte vems fel det var.
Jag var på väg till den park där jag visste att det brukade bli bråk om kvällarna, fyllon slog fyllon, ungdomar knullade mot sin vilja, någon tog en överdos och gick bärsärk, jag vet inte riktigt men skit hände där och jag tänkte rensa upp, göra rent. Adrenalinet började pumpa redan när jag passerade den första alkiskärringen, jag visste att det var hög tid att gå in i vad jag skulle vilja kalla zonen. Som en fotbollspelare före match, som en statsminister i valrörelse, som en passionerad individ som vill är på väg kan någonting. Jag parkerade cykeln och låste. Hon hade alltid cykelhjälm, jag hatade det, tänkte på det när vi låg med varandra, hur larvigt det är, att det var som att ha sex med sin lillasyster, hon har också cykelhjälm, fegt. Jag var allt annat än just feg. Jag gick in på parkområdet, raska bestämda steg, vaksam, falkögon, koncentration, anspänning. Handskarna satt perfekt, manteln rörde sig lätt för vinden, gjorde mig större, perfekt. Gick fram och tillbaka, patrullerade, bevakade, höll koll, ingenting. Satte mig inuti ett buskage, väl dold, spetsöronen precis i höjd med buskgrenarna. Jag till och med andades tyst. Hon, däremot, skrek som en stucken gris när hon kom, jag tyckte det var härligt i början, sedan äckligt, nu minns jag det bara som ett manér, oäkta. Så plötsligt en man höjer rösten mot en ung tjej, de ser mig inte, hon skriker idiot tillbaka och försöker skynda iväg, han håller i henne. Jag avvaktar lite till. Läget kommer snart. Hon spottar på honom. Han grabbar tag om hennes midja, trycker henne mot marken, hon river honom i ansiktet. Jag väntar, vill vara säker, inte förhasta. Han drar av hennes byxor, river bort trosorna, håller för hennes mun. Jag gör ingenting. Hon sliter och drar i hans mask och han har fått grepp om henne nu, stöter hårt, jag ser paniken i hennes ögon. Hon gör ett sista försök och lyckas få av mig läderlappshuvan innan jag äntligen får full kontroll över henne och när jag kommer, när hon skriker som en stucken gris, frågar jag varför hon lämnade mig.

papapoff

Det suger, liksom susar i huvudet, något saknas där. Han sitter på en stol och sträcker på sig med genomarbetad hållning och ett självklart sätt att förhålla sig till träslaget av vilket möbeln är snickrad. Men något saknas likväl och det susar och suger och vandrar i huvudet. Händerna arbetar försiktigt bort en rastlöshet en oro, de rör på sig för att slippa röra på kroppen. Han trycker fötterna mot golvet och känner att marken inte ger vika utan alltjämt håller honom trygg och närvarande. Han skrapar med tån mot golvet och ser dammtrådar fånga strumptån och krama den. Han reser sig upp och går in i köket, tar fram allt. Han skurar rent kylen med ett starkt medel som gör honom yr, han vill att det ska bli såhär. Rent, yrt, snurrigt. Det suger i huvudet och det håller på att rinna bort. Han sköljer händerna i kokhett vatten som bränner fingerknogar och handflatedynor och han tänker att det kan komma att bli brännmärken snart. Han stänger av vattnet och går ut ur köket genom hallen in i sovrummet, han lägger sig på sängen. Det liksom susar genom näsan, korsdrag och konfundersam känsla. Ordlösheten när han skriker på hjälp, paniklängtan när han slutar andas, självvåldet som inte alls är på plats. Lungan exploderar och det känns inte alls. Svärtar det för ögonen, verklighetskänslan, närvaron. Händerna som fortfarande hör varmvattnet bränna mot mjuka hudceller, sticknäsan efter rengöringsmedlet. Han känner inte kuken. Lungan, andra lungan exploderar, papapoff. Magsäcken som har svindel och kryper ihop i fosterställning innanför hud och revbensmönstret. Han tänker på småkakor och ostfrallor och kattsand. Njurarna som kissar stora stenar sedan länge och ändtarmsöppningen som nog är i ganska gott skick fortfarande. Nikotinbegäret som bortblåst en verklig begärsfrihet nu när utan luft och hörselgångarna täpps till av luft som inte vänder ut igen. Det liksom surrar där inne i hela apparaten. Kakakloff säger hjärtat, kakakloff, säger hjärtat.

Med eltandborste och skoblock

När Mickel vaknade kom han fortfarande ihåg vad det sista han tänkte innan han somnade var. Han kom ihåg precis varenda liten tanke och han visste att det måste formuleras väl för att gå hem. Han var övertygad om att han hade en chans att göra allt lite bättre, lite mer spännande, lite mer fascinerande. Mickel hade sedan många år eftersträvat perfektion i tillvaron och för att underlätta för sig själv och uppnå sin fulla potential börjat med att skaffa hålfotsinlägg. Han hade fortsatt med skräddarsydda kostymer och ny spis, med ismaskin och glassmaskin. Han hade låtit klippa håret på en av de allra dyraste salongerna och han hade köpt tio exemplar av den dyraste rakhyveln på marknaden. Att bli sig själv fullt ut är det finaste man kan göra, tänkte han. Efterhand började uppoffringarna betala sig och han blev befordrad till säljcoach på den telemarketingfirma han tidigare varit vanlig säljare för. Han fick högre lön och han fick fler och fler vänner. Några av dem skulle definitivt aldrig ha sett honom om han inte finslipat sig själv.

Han hade eltandborste och skoblock. För något år sedan träffade han så också sin nuvarande sambo. Hon var en liten nätt tjej med ljust hår och enorma bröst som skrattade där det var lämpligt och höll sig i bakgrunden när Mickels jobbarkompisar var över och tittade på tennis. Mickel hade alla kanaler på teven. Hon hade potential redan från början men kunde självklart bättras på både här och där. Bland annat kunde hon köpa nya, finare, kläder och operera hårsäckarna så att den osmakliga pälsen på benen inte kom tillbaka. Hon kunde gott gå ner något kilo här och där, men för all del utan att ta något från brösten. De var riktigt ögongodis som mer än en gång gjorde omvärlden imponerad av hans erövring. Mickel var generös och betalade dyra pengar för att flickvännen skulle låta lägga in små påsar koksaltlösning i rumpan som var allt annat än fyllig när de först träffades. Resultatet blev utmärkt och även om det smärtade lite till en början var även flickvännen tillfreds med resultatet. Hon såg mycket väl hur nöjd Mickel blev och kände sig mer omtyckt än någonsin. Mickel hade också betalat för en tarmsköljning sedan han känt en unken lukt från henne då de kelade i sängen. Hon tyckte det var obehagligt men insåg att det inte finns någon anledning att säga nej till renlighet. Mickel lät en läkare skölja också hans tarmar både nu och då. Det fick honom att känna sig fräsch.

Han kom fortfarande ihåg det sista han tänkte innan han somnade och nu var det dags att kommunicera informationen.
– Molly! ropade han medan han hällde upp en slät kopp kaffe i en mugg som rymde 25 cl. Molly kom ut i köket och kramade honom och pussade på kinden och emedan han tyckte hennes läppglans var utomordentligt sött så ville han inte ha det i ansiktet. Han torkade av det med en våtservett och fortsatte prata.
– Du vet ju att jag älskar dig, gumman, sa han och log.
– Klart jag vet, sa Molly.
– Jag har ett förslag. Så här. Eftersom vi båda vill bli det allra bästa och mesta vi kan här i världen, eftersom vi båda vill leva upp till vår fulla potential, så tror jag att det finns ytterligare en detalj vi skulle kunna korrigera på din annars så behagliga kropp.
– Tror du? Jag trodde du tyckte jag var fin som jag är nu?
– Men älskling. Det är klart att du är fin som du är. Men det här är väl inte för min skull bara, eller ens för din bara. Det handlar om att bli det bästa som går. Och där är vi inte ännu. Varken du eller jag.
– Vad vill du att jag ska göra då? Bleka tänderna? Jag vet att de är lite gula och så men jag trodde att det inte var ett problem
– Det är inget fel på dina tänder, gumman. Det är revbenen jag pratar om förstås. Kom inte och säg att du aldrig tänkt tanken?
– Är det något konstigt med mina revben? Jag vet inte ens hur snygga eller fula revben ser ut.
– Det är naturligtvis inte själva revbenen det är fel på, utan formen din kropp får av dem. Jag föreslår att du låter operera bort ett på varje sida. Din midja skulle bli fantastisk. My treat, förstås.


Molly började gråta och sprang in i sovrummet. Mickel förbannade sig själv för att han tog upp det där innan han piggnat till av koffeinet i kaffet. Det var inte idén det var fel på, utan på sättet han framförde det. Hon måste ju inse att det skulle vara ett ingrepp som gynnade alla. Hon måste se det större perspektivet. I lugn och ro avslutade han sitt kaffedrickande och gick sedan in i sovrummet. Där fann hann Molly med huvudet hårt tryckt mot kudden och utstötandes ett hulkande, nästan kräkande, ljud som gjorde henne ovanligt ordinär i Mickels ögon.

– Håller vi på så här? Gör vi det? Är det här ett sätt att reagera för någon som strävar efter att utvecklas? Eller har du slutat bry dig? Ska vi bli äckliga och fula tillsammans från och med nu? Är det så du vill ha det?

Molly tystnade efter en stund och vände sig emot honom. Mascaran hade runnit ut över ansiktet och han tyckte hon såg ut som en hora. Det här var inte den kvinna han lärt sig att älska. Det här var inte ens en kvinna han tyckte om. Han suckade tungt och försökte hejda orden. Det var omöjligt.
– Jag har inte hjälpt dig upp ur det vanliga, tråkiga, medelmåttiga liv du levde för ingenting. Vi gav oss ut på den här resan tillsammans och vi ska avsluta den tillsammans. Jag tänker inte stå och ser på när du förgör dina drömmar och kastar dig ut i ett livslångt ingenting. Jag har ju för fan erbjudit dig utveckling. Och jag har sagt att jag betalar.
– Varför blir det alltid såhär? frågade Molly. Varför måste vi alltid göra mer och mer och mer. Jag klarar inte mer. Jag vill vara perfekt som jag är.
– Alla vill födas perfekta men ingen gör det. Det finns ingen som helst anledning att leva kvar i det tråkiga, trista, grå, om man inte måste. Gör den här operationen nu så är vi snart framme. Jag känner det, älskling. Jag känner att vi snart är framme.
Molly snyftade till och tystnade. Mickel gick ut i köket, kom tillbaka och slängde åt henne en ren disktrasa.
– Torka ansiktet och skärp dig.
Molly gjorde som han sa och när hon var ren från mascara och tårar var han framme hos henne och tog henne i sin famn. Han sjöng en låt för henne, något som de dansat till en gång för länge sedan, och hon somnade långsamt i hans armar.

Dagen efter förbannade Mickel sig själv för sin klantighet. Konflikten hade varit fullkomligt onödig och tagit nära nog hela dagen. Det hade gått fram och tillbaka och vid tillfälle hotade hon att lämna honom varpå han drämde näven i bordet och fick slut på den diskussionen. Så småningom hade hon ändå insett det nödvändiga i ingreppet och förklarat att hon verkligen ville bli perfekt men bara saknade den rätta motivationen just då och att hon var rädd. Mickel hade tänkt att det säkert var så att hon hade mens och var ursäktad sitt orimliga känsloutbrott.
Efter morgonkaffet ringde Mickel så till en av de skickligaste kirurgerna i landet och lät boka tid. Han behövde inte förklara varför, han var inte ens den första som fått den här ganska begåvade idén. Molly och Mickel var lyckliga igen och kunde fortsätta sträva mot sitt mål, det mål han för så länge sedan formulerat för sig själv och fått henne att förstå.

Två veckor senare genomfördes slutligen operationen och efter en stunds konvalescens var Molly på benen som om inget hade hänt.
– Du är vackrare än någonsin, älskling, sa Mickel och tittade länge och noga på henne.
– Tack älskling. Jag känner mig fantastisk. Min midja är något alldeles, alldeles, extra.
– Sannerligen.

Jag minns allt

Jag minns allt. Jag minns dagarna på båten när vi spelade kort och åt gravad lax. Jag minns doften av plast och fogmassa. När vi gick i hamn och delade på en av de där unga tjejerna. Eller flera. Jag minns hur du alltid ville ta munnen, aldrig fittan. Det passade mig bra. Jag kommer ihåg hur vi beställde färska frallor som feriearbetarna bar ut på morgonen. Hur smöret smälte och osten krusade sig på det heta brödet. När vi åkte och jag läste sjökortet och du styrde. Vi undvek alla grynnorna. Utom den där gången när vi stötte i rejält och först blev rädda men sedan bara kunde skratta åt det.

Jag minns Paris och Munchen. Jag minns hur vi sökte efter San Siro i timmar, i Milano, för att bara kunna konstatera att vi gick i cirklar. Vi blev så osams. Det är ändå roligt, så här i efterhand. Vi gjorde allt tillsammans. Jag minns den där horan på ett hotellrum i Prag. Jag sa att hon var minst sjutton men både du och jag visste att det inte var sant.
Jag minns inkastarna på Kreta och hur vi skrattade åt dem. Tequilashots och efterfester med norrmän och britter. Du dansade på bordet och jag somnade med huvudet lutat mot toalettens kalla porslin.
Resorna i Sverige, från Malmö till Göteborg, från Stockholm hela vägen till Kramfors och musiken i bilstereon. Springsteen och Prince. Vilken kombination! Du som läste högt ur en Gardell-roman när jag körde och vi skrattade så att jag nära nog körde av vägen. Jag minns amfetamin på en vägkrogstoalett och din näsa som blödde. Blommorna och dofterna och hur vackert Sverige är. Den blonda bartendern som jag nästan kvävde med kuken och ditt fnittriga skratt i bakgrunden. Sommarnätterna och den grillade korven som bara smakar gott just den där årstiden.
Jag kommer ihåg hur vi fiskade i Norrland och jag kommer ihåg haspelrullen som envisades med att krångla. Gubben som gav oss mat och bensin efter att vi hjälpt honom att täta taket på stugan. En jazzkasett som han gav oss och som du sa var vansinnesmusik. Jag minns hur vi log. Jag minns katten som någon kört på och som vi avlivade för att den inte skulle behöva plågas mer. Vi gjorde den en tjänst men grät båda två.

Jag minns allt.
När du skar mig i magen med en fickkniv sedan jag vägrat låna dig pengar. När du lämnade mig vid vägkanten med byxorna nere vid fotknölarna och tjejen gråtandes så fort du hörde sirenerna. Hur du förklarade att du fått panik och hur jag godtog det. Jag kommer ihåg hur jag satt i cellen och aldrig tänkte en ond tanke om dig. Jag tänkte på hur du log och hur du skulle ta mig med på nya äventyr så snart jag fick lämna anstalten. Jag minns alla dina brev där du berättade exakt vad du gjorde och hur glad jag blev för dem. Jag minns hur du skickade kasettbandet med gubbens jazz och hur plitarna bröt sönder det för att se om det var knark inuti. Jag minns hur jag grät för att du hade tänkt på det. Jag kommer ihåg precis när breven tog slut och jag tog för givet att det bara var tillfälligt. Hur kalla kårar gick igenom min kropp varje gång de kom förbi med posten. Hur jag kände ett hugg i bröstkorgen varje gång jag tvingades inse att du inte skickat något.
Jag minns ditt bröllopsfoto. Då insåg jag att det var över. Det var det första livstecknet från dig på över ett år och jag förstod direkt att det inte skulle bli några fler resor, inte några fler flickor. Du skulle sett mig då. Du skulle sett mig ligga där i sängen och du skulle ryggat tillbaka när du kände tomheten som omringade mig. Ingen annan fattade vad det var för fel men jag låg där alldeles stilla i veckor, reste mig bara för att gå på toa eller ta emot mat. Jag visste att allt det som jag levde för var över, att du och jag inte längre var du och jag utan bara jag. Och jag räcker inte till för mig. Jag behöver något mer. Jag behöver dig. Det går inte utan skidresorna till Åre och flirtarna på After Ski. Det går inte utan iskall vodka i en skidstuga någonstans med en blond att dela. Det finns ingenting utan det och du vet det. Du har själv sagt det, jag vet inte hur många gånger. "Du skulle aldrig klara dig utan mig." "Joho", har jag sagt, varje gång. Självklart visste jag att du hade rätt. Jag klarar mig inte utan dig. Jag behöver din närvaro när jag roar mig, när jag är glad, i min vardag, till fest, till allt.

Jag minns allt. Allt. Det verkar som om du glömt det. Det som var vi, vårt kompanjonskap. Hur ska hon kunna ersätta det? Medge att det var något unikt? Jag var den som hade ångest över vad vi gjorde. Inte du. Jag var den som tyckte att det var hemskt. Inte du. Jag var den som skämdes. Aldrig någonsin skämdes du. Hur kan det ha blivit du som tar avstånd? Jag kan för allt i världen inte förstå det.
Jag ska ta henne också. Din fru. Vi ska ha haft henne båda två. Jag kommer att ha gjort det när du läser det här. Hon kan aldrig vara bara din och du får aldrig bli bara hennes.
/P

Med vänlig hälsning

God dag.
Jag vill inledningsvis tala om att jag inte känner bitterhet gentemot någon enskild i föreningen eller föreningen i sin helhet. Jag hyser icke agg mot mina forna kamrater eller mot den organisation i vilken jag under en längre tid uppehållit mig. Jag är bara, plötsligt, alldeles klar över att jag måste lämna er.
I ett inledningsskede upplevde jag våra möten som intensiva förälskelser. Jag brann och det kittlade mjukt i hela kroppen när jag var på väg till dylik sammankomst. Det hettade i pannan när jag äntrade lokalen och glad, men nervös, slog jag mig ned i en av fåtöljerna. Ur mitt då ganska snäva perspektiv såg jag ingen anledning att vara misstänksam mot dessa, till synes varma, hjärtliga, liktänkande. Detta är något jag tvingats revidera allt eftersom. Hursomhelst var det en lustfylld upplevelse och det räckte för mig att möta en av medlemmarnas ögon för att jag skulle känna en sval rysning. Låt mig förtydliga: En mycket behaglig och sval rysning.
Jag minns de stunder då jag satt och skrattade över ett glas sherry tillsammans med några av er. Jag minns de stunder vi höll om varandra och rusigt skanderade att vi "are all the winners – för vi får va’ tillsammans – och det betyder mest". Jag anklagar inte någon endaste för att ha förfört mig eller lurat mig. Erinrar mig enkelt stunder då jag själv sprudlat, bubblat och stojat kring vår, medlemmarnas, unika förträfflighet. Tillåter jag mig själv att förfalla till nostalgi kan jag än idag vilja återvända till bordet och de passionerade samtal som där förekom. Jag inser dock att dessa minnesbilder är förföriskt självbedrägeri och med facit i hand har ni gjort mig åtskilligt mer skada än nytta.
Efter att ha delgett föreningens kassör att jag inbetalt dubbel medlemsavgift, á 140 kronor, förväntade jag mig, naivt nog, att den extra medlemsavgiften omedelbart och utan vidare dröjsmål skulle återföras till mitt bankkonto. Detta skedde inte. När jag påtalade misstaget möttes jag av nonchalans och sarkasmer. Först då insåg jag vad som höll på att hända. Jag tappade fullkomligt ansiktet där och då, när jag rosenrasande och illröd i ansiktet talade om för den gode kassören att jag ämnade anmäla honom till ordförande. I och med att han såg aningens skärrad ut misstänkte jag ännu inte att rötan fanns rotad i hela föreningen. I min löjliga enfald tog jag för givet att problemet skulle åtgärdas av ordförande. Till och med att herr Kassör skulle tas i örat, bildligt talat. Det är här det hela börjar kännas som en komplott. Ordförande Magnusson talar om för mig, med iskall blick och utan darr på rösten, att jag inte anses ha betalat medlemavgift alls. Jag frågade om han var galen. Då hotades jag med avstängning. Denna kränkning visade sig vara långt ifrån nog. Vid nästkommande spel möttes jag av småfnissande och nedvärderande blickar. Någon mumlade ’snåljåp’ när jag passerat bordet. Även i det sällskap jag suttit med i över ett år var stämningen underlig. Den uppsluppenhet som alltid präglat våra spel var förlorad. Istället kändes det som om jag spelade själv mot tre, snarare än två mot två. Min partner för kvällen verkade osäker på mig och det var uppenbart att någonting förorenat hans sinne.
Konsekvenserna av den förnedring jag fått utstå är bland annat sömnsvårigheter, svettningar, nervösa ryckningar och artritliknande symptom. Jag förväntar mig frivillig kompensation från föreningen att utbetalas tillsammans med åtminstone en av de två medlemsavgifter jag betalat in. Skickar, om så efterfrågas, kvitton som styrker läkarbesök och rimlig självmedicinering.
Kan också tala om att jag helt tvingats upphöra med alla typer av kortspel efter den mentala våldtäkt jag utstått i föreningens lokaler. Jag kan inte längre höra en lek blandas utan att känna kall, karg, smärta i mitt bröst. Att jag nekats hjälp på Psykakuten betyder inte att jag är fri från problem utan visar snarare på de brister som finns i det en gång så välståndsivrande Sverige. I likhet med Anna Lindh-mördaren, Helén-mannen och Mikael Ljungberg har jag sökt vård utan att erbjudas dylik. Därmed har jag, likt dessa, försökt förhindra en eventuell förestående tragedi. Vem vet vad jag tar mig till? Jag gör det då icke. Föreningen bär, tillsammans med den Socialdemokratiska regeringen, ansvaret för vad än komma skall från min sida. Jag säger inte att jag ämnar skada mig själv eller min nästa. Jag påtalar bara att risken är större än "försvinnande liten" som den läkare jag träffade kläckte ur sig.
Jag har tidigare i brevet sagt att jag inte känner bitterhet mot enskild. Gott så. Den dag, kan bli när som helst? som jag reviderar den uppfattningen kan åtskillig oskyldig kortspelare bli lidande. Det är naturligtvis inte ett hot utan snarare en delgivning av den oro jag själv känner över uppstånden situation.
Betackar mig för alla svar som inte anländer i sällskap med skriftlig ursäkt och ekonomisk kompensation. På sin plats vore också en ödmjuk förfrågan om jag är villig att återgå till föreningen när ni gjort rätt för er. Vilket jag i nuläget naturligtvis inte har en tanke på.
Med vvänlig hälsning Ralph Henriksson