Finns inget ljus
Hör upp: Det finns inget ljus. Det är en myt som vetenskapsmän hittat på. De snärjer oss med lögner om dag och natt, lurar och bedrar oss med sina vanvettiga påhitt om ljus och mörker. Ljus är inget autentiskt ting. Blott en uppfinning, en invention, för att stilla våra eljest så evaluerande medvetanden.
I hundratals år har nattens stjärnklarhet och vidunderlighet reducerats till ett perifert fenomen för de perversa och vansinniga. Vi övriga har hänvisats till sömn den tid då världen är reellt obefäst. Jag vill upplysa er, som det finala jag gör under min levnadstid, därför att det är min plikt som medmänniska och intellektuell.
Låt inte dem finna mitt kadaver först ty då bränner de detta brev, denna skrivelse, och håller sanningen på fortsatt avstånd. Det finns inget ljus. Den upplysta gatan och ängen är en konstruktion av de som inte vill se oss leva ut. Leva loss. Om vi levde i det konstanta mörker som Gud skapat för oss skulle vi bli alltför medvetna och vakna för att kunna kontrolleras. Det är vad de fruktar mest av allt. Det är vad de försöker förhindra. Så jag säger eder: Riv deras apparater, explodera deras ljusmaskiner och ta tillbaka mörkret. Njut i fulla drag av den plötsligt så vidöppna värld ert innersta utgör.
(Jag älskar dig. Jag vill inte leva utan dig. Det kan lika gärna vara om du inte vill ha mig. Jag tycker inte om mig själv. Du är det vackraste jag sett. Du är den mest underbara person jag träffat. Du är så enkel, på det bra sättet. Du är allt för mig. Jag önskar att jag hade varit det för dig.)
Ta till er av den sanning jag vid avgrundens brant förmedlar. Låt den fylla edra lungor med morgonluft och skänka er nödvändig kraft att slå tillbaka! Här är jag och jag säger som det är.
(Hade du velat att jag skulle fortsätta leva hade du kommit hit när jag bad dig. Jag sa att jag skulle dö utan dig men du lyssnade inte. Jag älskar hur enkel du är men om du såg strukturerna och hemligheterna som betvingar oss skulle du förstå mig och älska mig lika högt tillbaka. Jag kan inte förstå varför du lämnade mig.)
Ni är vackra och levande och ska ej förslavas av strålkastarna ovan himlen. Solen är den enda djävul som finns att frukta. Gud är god men hans ord har förvanskats av ljusets riddare. De kommer försöka lura er. Definitivt är det så. De kommer att säga att jag var ännu en galning. Tro dem inte!
Tusen och åter tusen man arbetar i långa pass för att belysa världen i precis sådan mån att världen inte tänker.
I mörkret är allt sant. I mörkret är världen ständigt närvarande. I mörkret är sinnet öppet.
När jag nu avslutar min kamp gör jag det med hopp om en mörkare framtid. Det finns inget ljus. Jag lämnar er, inte helt trygg i förvissningen om folkets förestående revolt mot det ljusförtryck som råder, men jag hoppas.
Det är natt nu men aldrig känns det sent längre.
(Jag hoppas att du i alla fall kommer att sakna mig. Att du går på begravningen och verkligen längtar efter mig. Du är så fin. Jag vill vara bra nog för dig. Kommer jag någonsin vara det? Jag tror inte det.)
Som yngre fann jag mig själv i mörkret. Jag fann insikter och tankar som aldrig skulle kommit till mig i dagsljus. Jag fann mig pytteliten under väldiga himlar och jag var rädd för min utsatthet. Det är den utsattheten som gör oss öppna på riktigt. Det är den känslan som gör att vi utvecklas. Vi lever bara på i dagsljuset, helt utan att reflektera, tänka, stanna upp. På nätterna virvlar idéer och skuldkänslor fritt omkring innanför skallbenet. Det finns inget där som avbryter. Varför känns det aldrig sent längre? Varför går vi runt och tror att dagen är det viktiga när det är på natten som vi faktiskt når varandra.
Du och jag nådde varandra på natten. När vi låg under täcket och viskade och du sa att du alltid ville vara med mig.
Vik hädan oppressorer! Låt det arma folket skåda sanningens svarta himmel och låt dem förenas med Guds kärlek i det kosmiskt gigantiska medvetande som gör dem till människor. Din kärlek gjorde mig till människa. Nu finns den inte längre där för mig att få och någon liten del av mig vill att du ska ångra ditt beslut i resten av ditt liv. När jag lämnar dig såhär kommer du i alla fall att undra vad som kunde blivit.
Jag älskar natten. Inget ljus kan penetrera sinnet och kontaminera det med oförstånd och lydnad då. Jag skulle ha gjort som du bad mig. Jag skulle ha gjort som du sa. Jag älskar dig. Kan du inte förlåta mig för allt? Kan du inte komma tillbaka till mig så att vi kan vara tillsammans igen? Har du tänkt på att man kan vakna med ångest på morgonen för att man varit för öppen mot varandra på kvällen? Trots att man varken var full eller hög. Man var bara för naken, för sig själv, för, ja du vet. Jag hade aldrig ångest efter nätterna med dig. Jag var bara glad för att jag fått ytterligare en liten bit av dig och du en av mig. Hur kan du inte älska mig längre? Du är förslavad av dagsljusets oövervinneliga inpenetrabla celldörrar. Du är en tjänare under konspirationen. De har förpestat ditt sinne. Låtom oss äntligen frigöra oss från ljuset. Det finns inget ljus! Det finns inget ljus! Det finns inte.
Det finns inget ljus utan dig. Det finns ingen sol utan dig. Jag vet att det låter som en skitlåt men det är så det känns. Jag dör utan dig, med eller utan tabletterna. Jag klarar mig inte om du inte älskar mig och är med mig för evigt. Du skulle ha lovat att vara med mig för evigt. Inte en morgon till tänker jag vakna utan att du är där. Det är fan inte värt det. Jag ska parera samhällets slag mot mitt intellekt och stänga dörren till mina ännu icke polluterade idévärldar. Jag är en tankens krigare om så den enda. Jag vill komma hem igen. Kan jag inte få komma hem igen till dig. Snälla? Jag kan inte ställa mig utanför ditt arbete och ropa på dig. Tyck om mig! Tyck om mig! Jag kan inte göra det. Jag måste göra slut på allt istället. Jag måste bli en del av natten med hela min själ. Kom ihåg mig då, när du går och lägger dig. Kom ihåg mig när det är mörkt och du just släckt lampan efter att ha lagt ifrån dig boken du läser. Lova att du gör det.
posted by Goesta at 14:31
3 comments
