Med vänlig hälsning

God dag.
Jag vill inledningsvis tala om att jag inte känner bitterhet gentemot någon enskild i föreningen eller föreningen i sin helhet. Jag hyser icke agg mot mina forna kamrater eller mot den organisation i vilken jag under en längre tid uppehållit mig. Jag är bara, plötsligt, alldeles klar över att jag måste lämna er.
I ett inledningsskede upplevde jag våra möten som intensiva förälskelser. Jag brann och det kittlade mjukt i hela kroppen när jag var på väg till dylik sammankomst. Det hettade i pannan när jag äntrade lokalen och glad, men nervös, slog jag mig ned i en av fåtöljerna. Ur mitt då ganska snäva perspektiv såg jag ingen anledning att vara misstänksam mot dessa, till synes varma, hjärtliga, liktänkande. Detta är något jag tvingats revidera allt eftersom. Hursomhelst var det en lustfylld upplevelse och det räckte för mig att möta en av medlemmarnas ögon för att jag skulle känna en sval rysning. Låt mig förtydliga: En mycket behaglig och sval rysning.
Jag minns de stunder då jag satt och skrattade över ett glas sherry tillsammans med några av er. Jag minns de stunder vi höll om varandra och rusigt skanderade att vi "are all the winners – för vi får va’ tillsammans – och det betyder mest". Jag anklagar inte någon endaste för att ha förfört mig eller lurat mig. Erinrar mig enkelt stunder då jag själv sprudlat, bubblat och stojat kring vår, medlemmarnas, unika förträfflighet. Tillåter jag mig själv att förfalla till nostalgi kan jag än idag vilja återvända till bordet och de passionerade samtal som där förekom. Jag inser dock att dessa minnesbilder är förföriskt självbedrägeri och med facit i hand har ni gjort mig åtskilligt mer skada än nytta.
Efter att ha delgett föreningens kassör att jag inbetalt dubbel medlemsavgift, á 140 kronor, förväntade jag mig, naivt nog, att den extra medlemsavgiften omedelbart och utan vidare dröjsmål skulle återföras till mitt bankkonto. Detta skedde inte. När jag påtalade misstaget möttes jag av nonchalans och sarkasmer. Först då insåg jag vad som höll på att hända. Jag tappade fullkomligt ansiktet där och då, när jag rosenrasande och illröd i ansiktet talade om för den gode kassören att jag ämnade anmäla honom till ordförande. I och med att han såg aningens skärrad ut misstänkte jag ännu inte att rötan fanns rotad i hela föreningen. I min löjliga enfald tog jag för givet att problemet skulle åtgärdas av ordförande. Till och med att herr Kassör skulle tas i örat, bildligt talat. Det är här det hela börjar kännas som en komplott. Ordförande Magnusson talar om för mig, med iskall blick och utan darr på rösten, att jag inte anses ha betalat medlemavgift alls. Jag frågade om han var galen. Då hotades jag med avstängning. Denna kränkning visade sig vara långt ifrån nog. Vid nästkommande spel möttes jag av småfnissande och nedvärderande blickar. Någon mumlade ’snåljåp’ när jag passerat bordet. Även i det sällskap jag suttit med i över ett år var stämningen underlig. Den uppsluppenhet som alltid präglat våra spel var förlorad. Istället kändes det som om jag spelade själv mot tre, snarare än två mot två. Min partner för kvällen verkade osäker på mig och det var uppenbart att någonting förorenat hans sinne.
Konsekvenserna av den förnedring jag fått utstå är bland annat sömnsvårigheter, svettningar, nervösa ryckningar och artritliknande symptom. Jag förväntar mig frivillig kompensation från föreningen att utbetalas tillsammans med åtminstone en av de två medlemsavgifter jag betalat in. Skickar, om så efterfrågas, kvitton som styrker läkarbesök och rimlig självmedicinering.
Kan också tala om att jag helt tvingats upphöra med alla typer av kortspel efter den mentala våldtäkt jag utstått i föreningens lokaler. Jag kan inte längre höra en lek blandas utan att känna kall, karg, smärta i mitt bröst. Att jag nekats hjälp på Psykakuten betyder inte att jag är fri från problem utan visar snarare på de brister som finns i det en gång så välståndsivrande Sverige. I likhet med Anna Lindh-mördaren, Helén-mannen och Mikael Ljungberg har jag sökt vård utan att erbjudas dylik. Därmed har jag, likt dessa, försökt förhindra en eventuell förestående tragedi. Vem vet vad jag tar mig till? Jag gör det då icke. Föreningen bär, tillsammans med den Socialdemokratiska regeringen, ansvaret för vad än komma skall från min sida. Jag säger inte att jag ämnar skada mig själv eller min nästa. Jag påtalar bara att risken är större än "försvinnande liten" som den läkare jag träffade kläckte ur sig.
Jag har tidigare i brevet sagt att jag inte känner bitterhet mot enskild. Gott så. Den dag, kan bli när som helst? som jag reviderar den uppfattningen kan åtskillig oskyldig kortspelare bli lidande. Det är naturligtvis inte ett hot utan snarare en delgivning av den oro jag själv känner över uppstånden situation.
Betackar mig för alla svar som inte anländer i sällskap med skriftlig ursäkt och ekonomisk kompensation. På sin plats vore också en ödmjuk förfrågan om jag är villig att återgå till föreningen när ni gjort rätt för er. Vilket jag i nuläget naturligtvis inte har en tanke på.
Med vvänlig hälsning Ralph Henriksson