Inte alls lik dig.

Jag har svårt att se mig själv i dig. Jag är inte alls lik dig. Du är en egoistisk och manipulativ människa. Du är en kall och konflikträdd man. Du är avvisande och du utstrålar ett förrädiskt lugn som gör mig orolig. Jag påminner inte ens om dig. Jag är levnadsglad, utåtriktad, trevlig och rolig och rolig. Du är inget av det som är jag. Hur kan vi då stå så nära? Hur kan vi då vara så lika? Jag avskyr det i mig som är du. Det i mig som växt fram ur det som är du du du och jag jag avskyr dig.
Du är en egocentrerad, självömkande, idiot. Du är en självisk, feg och svag människa. Du är inte jag och jag kommer aldrig att bli du. Jag älskar dig och ibland vill jag vara precis som du. Jag vill kunna stänga av och behålla lugnet oavsett vad som inträffar. Jag vill kunna förtränga som du. Jag vill kunna förneka allt det smärtsamma så som du gör och gör gör gör. Jag vill vara du. Jag hatar dig och hur du är men jag avundas dig den du är och jag avundas dig.
Blöder du eller står du bara kvar när man skär i dig? Sväljer du och låtsas eller gör det verkligen ont? Bryr du dig egentligen eller känner du verkligen ingenting? Känner du verkligen ingenting? Känner du verkligen ingenting alls? Vem fan är du egentligen? Kan man vara så nollställd, så avstängd, så distanserad som du är? Kan man vara du? Finns du på riktigt eller är du en fejk, en bluff, en kuliss?
Jag skulle vilja kunna göra det du gör. Det tycks så lätt. Det ser så skönt ut. Jag vill slippa vara han som skriker och gråter. Jag vill inte vara den där fåniga killen som sprider sina känslor likt unkna rapar omkring sig. Rapa rapa rapa. Jag vill kunna vara du. Jag vill inte träffa dig igen. Aldrig mer vill jag träffa dig. Du är en falsk, känslomässigt död, idiot. Du är en ursäkt för en människa. Vem fan är du? Jag är inte ett dugg lik dig. Jag påminner inte ens om dig. Jag påminner, påminner, inte ens om dig. Du är en vandrande katastrof. Visa någon gång att något berör dig. Visa någon gång att du har ett inre. Visa att du är en människa. Är du en människa? Är du en människa, människa, människa? Är du en sak? Jag vill vara en sådan sak. Det verkar så lätt, så skönt, så så så så. Jag vill också slippa bry mig om min omvärld.
Från och med nu ska jag sluta gråta över spilld mjölk och saker som gått sönder och jag ska skratta åt all smärta jag möter och känner och jag ska strunta i strunta i strunta i allt och bara titta mig själv i spegeln och säga bra bra bra bra du är så gla och jag ska himla med ögonen när någon är ledsen och jag ska säga att de är patetiska och inte vet något och att de är störda och jag ska aldrig mer vara ledsen eller arg.
Jag ska pissa på mig själv och inte ens bry mig om att torka av mig pissa på mig själv och inte ens bry mig om att torka av mig pissa på mig själv.

Konspiration

Måns är morgontrött. Trots detta väcker Malin honom på morgonen innan hon går till jobbet.
– Det finns kaffe klart, säger hon. Ska jag ställa in osten eller ska du gå upp?
– Jag kan lika gärna gå upp, säger Måns. Jag kommer inte somna om i alla fall.
– Jag måste springa nu. Jag älskar dig. Vi ses sen.
– Mm. Puss.
– Puss.
Så snart Malin stängt ytterdörren bakom sig kliver Måns upp och går ut i köket. Han häller upp kaffe och går in i det rum han kallar arbetsrummet. Måns har inget arbete, han är förtidspensionerad sedan tre år på grund av ryggproblemen, och arbetsrummet är egentligen bara en skrubb med dator i. Han öppnar Marlboro Lights-paketet och finner det tomt. Helvetes jävla skit, tänker han för att sedan raskt klä på sig och hämta plånboken. Han går trapporna ner till porten och hejar på den unga ryskan som bor på våningen under. Parasithora, tänker han och fnyser. Han går in till närbutiken på hörnet och ber innehavaren Jesus om två paket Marlboro Lights.
– Det är farligt att röka vet du, säger Jesus och skrattar.
– Känns som det kvittar, säger Måns och Jesus skrattar igen.
Parasitjävel, tänker Måns och betalar. Han går hemåt igen och skyndar sig upp för att slippa prata med någon. Snart är det slut på hela skiten, tänker han och känner hur hans knän nästan viker sig.
Måns tillbringar en stor del av dagen framför datorn, där han röker och chattar och diskuterar på olika forum. Han skriver om svartskalleproblemet och att hans egna tjej inte ens kan vara trygg i sitt eget hus nuförtiden. Han berättar om hur spanjackerna kollar in henne i trappen och hur negrerna på stan försöker bjuda henne på middag för sina bidragspengar. Han tänker att hon säkert vill ha deras stora kukar egentligen, att hon kanske knullar med någon djungelapa i detta nu, men han skriver inte om det. Måns har många kompisar på Internet som tycker samma sak som han, som förstår vad som håller på att hända, men han vet att de är för få. Han skriver: "Världen går under nu. Sionisterna och halvaporna har flyttat fram sina positioner. De har attackerat våra skyskrapor. De har attackerat vår kollektivtrafik. Vad värre är: De har infiltrerat hela samhället. De tar över snart. Imorgon är det för sent."
Han har alltid haft lätt för att uttrycka sig, tänker han. Men inte ens pennan är mäktig nog nu.
När Malin kommer hem kramar han henne och tycker att han känner lukten av en annan man.
– Jag har varit hos Angelica bara, säger Malin.
– Umgås du med den där jävla bögen också?
– Casper? Han är faktiskt snäll, säger Malin.
– Snäll? Han är äcklig, för helvete, säger Måns
Han undrar om Malin blivit hjärntvättad och sålt sig till konspirationen. Malin säger att hon håller med om att Sverige borde hållas rent men samtidigt ser Måns hur hon tittar på spaggarna och spanjackerna och afrikanerna. Han litar inte på henne längre. Hon kan mycket väl ha bytt sida. Hon är ung och lättpåverkad. Hon förstår inte bättre.
På kvällen ser de på teve tillsammans och någonting går sönder inom Måns när han hör hur de ännu en gång pratar om den förestående flyktingamnestin i positiva ordalag. Ingen överraskande vändning, ingen som säger sanningen, ingen som säger stopp. Alla bara är glada och pratar om hur bra det är. Måns undrar hur det kan vara en bra lösning att ta ett beslut som gör att jorden går under, ett beslut som gör att allt som han någonsin byggt upp, allt som är hans värld, förstörs och krossas. Han är uppgiven. Han vet att han inget kan göra. Till råga på allt tycks hans allierade, hans älskade, vara beredd att förråda sin ras. Han känner hur ögonen fylls av tårar och när han tänder ytterligare en cigarett vet han att det kan vara den sista någonsin.
Måns och Malin lägger sig tidigt och har under tystnad och med försiktighet sex under täcket. Måns förbannar sig själv för att han inte kan motstå henne, trots att hon är på väg att svika honom. När han närmar sig klimax tänker han oavbrutet på alla negrer som kommer att knulla med henne när han är borta och han ser framför sig hur hon omfamnar dem och hur hon njuter. Han tänker på henne med två, tre, fyra, negrer samtidigt och han exploderar i henne när han ser hur de är på henne allihop, överallt.

Pappa vill inte

Pappa sitter på sängkanten och kliar sitt huvud. Han är naken och han ser sin taniga kropp i spegeln vid väggen. Han ser äcklig och tärd ut. Lång, smal och ful. Pappa vill inte gå upp. Han vill bara krypa ned under täcket igen och förlora sig i sömn. Pappa saknar mig inte. Pappa längtar inte efter mig. Han ser sig själv i spegeln och han ser mig. Han ser spår av sig själv i mig och han hatar det. Han vill inte kännas vid mig.
Pappa reser sig och går ut ur sovrummet och in i badrummet. Han tittar på sin nakna kropp i det skarpa ljuset från lysrören i taket. Han ser mig där också. Han ser att jag varit där. Pappa undrar varför jag föddes och han undrar varför han träffade mig. Han undrar varför jag finns kvar hos honom trots att han aldrig valt mig. Pappa har aldrig önskat sig en dotter. Pappa ville i så fall ha en son, en riktig man som kunde bli något. Pappa ville aldrig ha en benig flickstackare med små bröst och dålig hållning. Pappa tittar inte på mig för han är rädd att jag ska älska honom. Han har aldrig tittat på mig.
När pappa var tjugofem år träffade han mamma. Han älskade aldrig mamma men han hade roligt med henne. En stund hade han roligt med henne. Hon skulle aldrig sätta något avtryck i hans liv, aldrig lämna några spår. Så var det tänkt. Pappa vill inte ha sin dotter. Han vill vara själv. Pappa vill att jag ska dö så att han får rå om sig själv och glömma mamma. Det gjorde ont i pappa när han fick reda på att jag fanns. När jag sökte upp honom och sa att jag var hans dotter och att jag förlåter honom den han är. Det gjorde ont i honom när jag sa att jag ville lära känna honom. Pappa vill inte.
Pappa borstar tänderna och sköljer ansiktet. Pappa går till köket och kokar thé. Pappa smetar räkost på vitt bröd och pappa gråter. Han sätter sig framför teven och äter frukost. Han bläddrar mellan kanalerna och han äter frukost och han gråter. Pappa är naken och han är mer ledsen nu än han varit på länge. Han räcker inte till och pappa gråter för att han inte räcker till.
Pappa bad aldrig om ett barn. Särskilt inte om mig. Särskilt inte om en dotter. Pappa ville inte ha ett barn alls och om han nu var tvungen att ha ett skulle det ha varit en son. Pappa gråter men han saknar mig inte. Han är glad att det är över och att han får rå sig själv. Han är glad att han inte behöver tänka mer på det där. Pappa tänker göra sig av med allt som är mitt. Alla spår av mig. Pappa tittar på nyheterna och äter frukost och harklar sig och hulkar tyst tills han alldeles glömt bort mig.

Till frukost

Jag plockar fram bröd och smör och Kefir och fruktmusli ur skafferiet respektive kylen. Jag brer smör på fullkornsbrödet och häller kefiren i en skål. Jag häller muslin ovanpå min ryska fil och sockrar lätt. Med en sked rör jag om och ihop det hela.Jag plockar fram osten och hyvlar skivor som jag så småningom lägger på brödet. Jag plockar in i kylen och är så redo att äta. Jag bär in frukostmaten i vardagsrummet och sätter mig i soffan. jag slår på teven. I samma ögonblick som jag tar den först tuggan noterar jag att mina båda ben har fallit av. Kvar finns bara korta stumpar. Så faller ocksåen arm och emedan jag tuggar klart tappar kroppen all sin hud.Jag slevar i mig min kefir, med muslin och sockret, tills så även min andra arm faller till marken. Jag sitter som en hudlös torso och når naturligtvis vare sig frukosten eller fjärrkontrollen. Istället fastnar blicken på en annons för ett slags spabehandling som återfinns i gårdagens Aftonbladet.

Hemlängtan

Idag släpper du in mig. Du öppnar dörren när jag ringer på och välkomnar mig. Du kramar mig och klappar om mig. Du frågar om jag vill ha kaffe eller om vi ska gå direkt in i sovrummet. Du säger att jag ser bättre ut nu. Du säger att jag är snygg. Jag rodnar men vet att du har rätt. Jag har jobbat upp mitt utseende i två timmar. Jag säger att du är lika vacker som någonsin. Jag säger att jag har längtat efter dig. Du säger att du längtat efter mig också. Du visar den nya tröjan som du köpt. Du frågar vad jag tycker. Du säger att det har varit så tomt utan mig. Du säger att du undrar varför det tagit så lång tid.

Jag kysser dig. Du drar dig inte undan den här gången. Du svarar. Du kramar mig hårt som om jag skulle försvinna annars. Du älskar mig. Jag frågar varför du älskar mig. Du säger att du älskar mig för att jag är här. Jag säger att jag alltid varit här. Du frågar om jag längtat hem. Jag säger ja. Du säger att du inte klarar dig utan mig. Du kysser mig.

Vi ligger i sängen och du slutar aldrig att se mig i ögonen. Du säger att jag är underbar. Du säger att jag är bäst. Jag nickar. Du säger att du väntat på mig. Jag har väntat på dig också. Du ber mig att aldrig lämna dig. Jag nickar. Du ber mig att alltid finnas för dig. Jag nickar och ler.

Idag släpper du in mig. Så kommer det att bli. Idag när jag ringer på släpper du in mig. Det måste bli så. Du öppnar dörren när jag ringer på och välkomnar mig. Visst gör du det? Visst frågar du om jag vill ha kaffe? Du säger väl att jag är snygg? Att du längtat efter mig? Visst gör du allt det där? Idag behöver jag väl inte stå här utanför dörren och vänta förgäves? Idag behöver jag inte ge upp och vända hem igen. Idag frågar du om jag längtat hem. Jag hoppas verkligen det.

Rost sover aldrig

Jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Det enda jag någonsin önskade mig var ett lugn, att få nötas ned i maklig takt och inte behöva agera alls. Jag ville aldrig att du skulle drabbas. Jag trodde jag var ensam. Jag trodde att du hade gått ut eller bort. Jag menade inte att du skulle vara med. Jag ville bara ha stillheten.
Jag ville sova bort resten. Rosten sover aldrig. Den nöter ner oss tillsammans, det finns inget vi kan göra. Det skulle ju bara varit jag. Jag murade igen fönstret och började gjuta cement för dörren när jag insåg att du var hemma. Då var det redan för sent och jag fortsatte. Nu är vi båda inlåsta och det finns inget mer att göra än att vänta in den död som så säkert möter oss när tiden är kommen.
Jag har aldrig trivts i den här världen, samtidigt som jag sett dig blomma i den. Jag vet att du inte hör hemma här och jag vet att det finns mycket där ute för dig. Men det går inte att förändra något nu. Det går inte att avbryta förmultningen av våra kroppar. Maten räcker bara ytterligare några dagar och sedan kan vi på allvar börja förtvina. Jag ville inte detta för dig. Du skulle kunna vara där ute och dricka champagne med en välutbildad ung man nu. Istället har du hamnat i min dödsfälla och det finns inget du kan göra. Jag önskar att jag kunde släppa dig men det är omöjligt. Då skulle du bara ringa någon och de skulle hämta mig. Du skulle låta mig spärras in bland mentalsjuka och perversa. Du skulle låta dem hindra mig. Jag vill bara bort. Jag vill bara vara ifred. Jag är så ledsen. Jag skäms. I detta nu kunde du sprungit omkring i någon park med din son och ni kunde ha badat och skrattat och ätit glass. Istället tvingar jag in dig i min igenmurade dödskammare.
Jag var helt säker på att du var någon annanstans. Varför var du här? Vad gjorde du ens här? Jag hatar dig för att du inte var borta. Jag ville bara låta rötan ta mig, i lugn och ro, likt en frivillig spetälsk. Rost sover aldrig och jag börjar se hur den tär dig i bitar. Du ser döende ut därför att du är det. Du var aldrig lika stark som jag och det är givet att du kommer att brytas ned först. Jag kommer att ge dig en värdig begravning och jag kommer att hålla ceremoni. Jag kommer att läsa något ur Bibeln och jag kommer att gråta över dig. Jag vill så gärna att du ska få ha det bra men det är för sent. Jag vill lägga mig vid din sida och somna in tillsammans med dig men jag är för stark. Det enda jag kommer känna är stanken från din avlidna kropp. Det enda jag kommer att se är mitt misslyckande och det enda jag kommer att känna är skam. Varför var du inte på någon annan plats? Varför? Du kunde varit på Lindex eller Willys eller hos frisören. Var som helst utom här.

om passion

Hon saknar honom. Hon luktar på soffkudden erinrar sig doften av honom. Tårarna strömmar ned längs kinderna och den salta smaken känns alltför bekant. Hon letar igenom hela sovrummet för att hitta en kvarglömd t-shirt eller något annat som är hans. Det känns hopplöst. Han har bara varit här en gång och hon vet mycket väl att han inte glömde något. Han stannade bara några timmar och han sa inte mycket mer än "sug" och "vad skön du är". Ändå letar hon, allt mer intensivt och hon rycker upp lakanet och tittar inunder för att kanske hitta en strumpa eller ännu bättre hans kalsonger. Naturligtvis finns där ingenting, ingenting annat än en stor fläck från den där gången hon spillde ett helt glas rödvin I sängen, och hon sjunker ihop till en liten boll och hon gråter och hon vill bara känna hans lukt eller I alla fall hitta ett hårstrå.
Klockan 13.38 för 12 dagar sedan pratade hon med honom för första gången och det var på en chattsida med teensextema som hon inte riktigt minns varför hon besökte. Efter en stund började han prata med henne och han bad om hennes nummer. Hon hade aldrig lämnat ut numret till en okänd man förut och hon vet inte varför hon gjorde det den här gången. Han hade frågat hur hon såg ut och sagt vad han ville göra med henne. Mycket av det var saker hon aldrig skulle ställa upp på. Av någon anledning fortsatte de prata nästan varje dag. Hon pratade om sina kompisar eller vad som var på teve och han uteslutande om hur kåt han var och vad han skulle göra om han fick komma hem till henne. Han bjöd in sig själv och hon protesterade bara för sakens skull.
Igår var han här och han lyssnade på vad hon tyckte om olika band och vad hon skulle göra efter att hon tagit studenten och han satt mest och tog på henne och I henne och viskade de mest vidriga sakerna I hennes öra. Hon rodnande och äcklades men ville ändå inte att ha skulle sluta med det. Hon gillade hur han var. Sedan klädde han av henne och hon fick hjälpa till med strumporna och sedan låg han med henne. Hon var I det närmaste helt oberörd trots att han var mycket aktiv och ambitiös och envisades med att spruta ur sig snuskprat hela tiden. Hon tänkte på hans hår och hur vackert det var och vad hon skulle göra nästa dag. Hon kliade sig på axeln medan han blev allt mer exalterad och så var han plötsligt färdig, det tog inte alls lång tid, och så klädde han sig och gick hem. Hon kokade thé och lyssnade på musik och tyckte att han var trevligt. Hon ringde och han svarade inte.
Nu har hon ringt honom mer än femtio gånger och han har inte svarat en enda. Hon saknar honom och hon längtar efter att höra hans röst och veta vad han vill göra för underliga saker med hennes kropp nästa gång. Hon gråter och skakar och känner sig helt tom och alldeles ensam. Hon älskar honom och vill att han ska komma tillbaka. Hon hade aldrig träffat sin pappa förut och han var precis som hon hade föreställt sig. Hon önskar att han kunde svara. Hon luktar på kudden och känner en svag doft av pappas hår och hon trycker sitt ansikte mot den och smeker sig själv och låtsas att han är där men hon börjar gråta igen för hon vet att hennes far aldrig mer kommer att svara I telefon eller komma dit eller viska snusk I hennes öra. Hon saknar honom mer än hon någonsin saknat någon.