Allmännyttigast

Hur skall ni komma att prata om mig? Att jag var snäll? Jag hoppas det finns mer än så. Problemet ligger kanske i att jag vet att det är allt jag är. Snäll. Det är väl en undermålig egenskap? Det är väl det minst fascinerande en människa kan vara? Jag är en hund, en lojal retriever som gör vad jag blir tillsagd och inte gärna skäller högt. Jag gömmer huvudet under tassarna och svansen mellan benen. Jag är en ful byracka som borde skjutits av för länge sedan. Det finns inget jag inte tolererar. Slå mig med en käpp och jag tackar dig. Pissa på mig och jag slickar upp det. Jag är er hund och ni föraktar mig för det. Ni vet det lika väl som jag. Ni vet att ni inte tar mig på allvar, att ni inte tycker jag är värd något. Ni vill vända bort ansiktet och småle åt min dumhet.

Det får vara slut med det nu. Varför ska jag vara fortsatt förslavad av er goda vilja? Varför ska jag arbeta så vansinnigt intensivt för den er kärlek som borde vara mig självklar? Inte mer. Det får vara slut.
Jag förväntar mig intet av er. Inte någon saknad eller äkta sorg. Ty era känslor för mig är blott empati. Det är skamligt att ni hänger er åt sådana usla känslor när ni kan använda er tid till viktigare saker. Ägna er istället åt dynamiska människor, sådana med ett djup, en egen personlighet. Titta inte åt dåren som är jag. Jag befriar er från mig. Jag vet, när jag talar, att ni inte lyssnar. Ni hummar och håller med och ser mig som man ser på barnet som intet förstår, som är för liten och för dum, som är betydelselös men älskvärd. Jag är allt det, utom just barn, och därför är jag heller inte älskvärd. Jag ska ta bort mig från er lista över människor man ringer för att man måste. Jag ska förgöra den veliga, löjligt beskedliga, kropp som är jag. Jag ska ge er den. Tag och ät! Detta är min lekamen. Ni ska svälja den och sedan ska ni skratta åt det offer jag gjort för er.
Jag försöker inte skrapa fram hos er den genuina sympati som jag vet att jag är oförtjänt av. Tror ni det har ni missupfattat det hela. Jag försöker bara förklara vad jag är och varför det inte längre är något värt. Snäll. Snäll? Det är vad ni alltid har sagt och mer än så har för mig inte varit möjligt att erbjuda. Ni har kunnat vara imponerande, briljanta, vackra och fantastiska. Egenskaper jag aldrig funnit eller sett i mig själv lika lite som ni gjort. I ärlighetens namn, med vad har jag bidragit? Vad finns där att tillföra som jag kunnat ge er som ni inte fått på annat håll? Intet. Skam måhända, då ni struntat i mig. Men skam är ingenting att ha, den tynger er i onödan. Kanske har jag funnits hos er allt för länge. Men inte mer. Aldrig mer. Skär min kropp i bitar och kasta den till grisarna. Där finns ett nyttosyfte för mig. Där kan jag bidra med något. Som svinföda ger jag mer till er än jag någonsin gjort förr.