Med eltandborste och skoblock

När Mickel vaknade kom han fortfarande ihåg vad det sista han tänkte innan han somnade var. Han kom ihåg precis varenda liten tanke och han visste att det måste formuleras väl för att gå hem. Han var övertygad om att han hade en chans att göra allt lite bättre, lite mer spännande, lite mer fascinerande. Mickel hade sedan många år eftersträvat perfektion i tillvaron och för att underlätta för sig själv och uppnå sin fulla potential börjat med att skaffa hålfotsinlägg. Han hade fortsatt med skräddarsydda kostymer och ny spis, med ismaskin och glassmaskin. Han hade låtit klippa håret på en av de allra dyraste salongerna och han hade köpt tio exemplar av den dyraste rakhyveln på marknaden. Att bli sig själv fullt ut är det finaste man kan göra, tänkte han. Efterhand började uppoffringarna betala sig och han blev befordrad till säljcoach på den telemarketingfirma han tidigare varit vanlig säljare för. Han fick högre lön och han fick fler och fler vänner. Några av dem skulle definitivt aldrig ha sett honom om han inte finslipat sig själv.

Han hade eltandborste och skoblock. För något år sedan träffade han så också sin nuvarande sambo. Hon var en liten nätt tjej med ljust hår och enorma bröst som skrattade där det var lämpligt och höll sig i bakgrunden när Mickels jobbarkompisar var över och tittade på tennis. Mickel hade alla kanaler på teven. Hon hade potential redan från början men kunde självklart bättras på både här och där. Bland annat kunde hon köpa nya, finare, kläder och operera hårsäckarna så att den osmakliga pälsen på benen inte kom tillbaka. Hon kunde gott gå ner något kilo här och där, men för all del utan att ta något från brösten. De var riktigt ögongodis som mer än en gång gjorde omvärlden imponerad av hans erövring. Mickel var generös och betalade dyra pengar för att flickvännen skulle låta lägga in små påsar koksaltlösning i rumpan som var allt annat än fyllig när de först träffades. Resultatet blev utmärkt och även om det smärtade lite till en början var även flickvännen tillfreds med resultatet. Hon såg mycket väl hur nöjd Mickel blev och kände sig mer omtyckt än någonsin. Mickel hade också betalat för en tarmsköljning sedan han känt en unken lukt från henne då de kelade i sängen. Hon tyckte det var obehagligt men insåg att det inte finns någon anledning att säga nej till renlighet. Mickel lät en läkare skölja också hans tarmar både nu och då. Det fick honom att känna sig fräsch.

Han kom fortfarande ihåg det sista han tänkte innan han somnade och nu var det dags att kommunicera informationen.
– Molly! ropade han medan han hällde upp en slät kopp kaffe i en mugg som rymde 25 cl. Molly kom ut i köket och kramade honom och pussade på kinden och emedan han tyckte hennes läppglans var utomordentligt sött så ville han inte ha det i ansiktet. Han torkade av det med en våtservett och fortsatte prata.
– Du vet ju att jag älskar dig, gumman, sa han och log.
– Klart jag vet, sa Molly.
– Jag har ett förslag. Så här. Eftersom vi båda vill bli det allra bästa och mesta vi kan här i världen, eftersom vi båda vill leva upp till vår fulla potential, så tror jag att det finns ytterligare en detalj vi skulle kunna korrigera på din annars så behagliga kropp.
– Tror du? Jag trodde du tyckte jag var fin som jag är nu?
– Men älskling. Det är klart att du är fin som du är. Men det här är väl inte för min skull bara, eller ens för din bara. Det handlar om att bli det bästa som går. Och där är vi inte ännu. Varken du eller jag.
– Vad vill du att jag ska göra då? Bleka tänderna? Jag vet att de är lite gula och så men jag trodde att det inte var ett problem
– Det är inget fel på dina tänder, gumman. Det är revbenen jag pratar om förstås. Kom inte och säg att du aldrig tänkt tanken?
– Är det något konstigt med mina revben? Jag vet inte ens hur snygga eller fula revben ser ut.
– Det är naturligtvis inte själva revbenen det är fel på, utan formen din kropp får av dem. Jag föreslår att du låter operera bort ett på varje sida. Din midja skulle bli fantastisk. My treat, förstås.


Molly började gråta och sprang in i sovrummet. Mickel förbannade sig själv för att han tog upp det där innan han piggnat till av koffeinet i kaffet. Det var inte idén det var fel på, utan på sättet han framförde det. Hon måste ju inse att det skulle vara ett ingrepp som gynnade alla. Hon måste se det större perspektivet. I lugn och ro avslutade han sitt kaffedrickande och gick sedan in i sovrummet. Där fann hann Molly med huvudet hårt tryckt mot kudden och utstötandes ett hulkande, nästan kräkande, ljud som gjorde henne ovanligt ordinär i Mickels ögon.

– Håller vi på så här? Gör vi det? Är det här ett sätt att reagera för någon som strävar efter att utvecklas? Eller har du slutat bry dig? Ska vi bli äckliga och fula tillsammans från och med nu? Är det så du vill ha det?

Molly tystnade efter en stund och vände sig emot honom. Mascaran hade runnit ut över ansiktet och han tyckte hon såg ut som en hora. Det här var inte den kvinna han lärt sig att älska. Det här var inte ens en kvinna han tyckte om. Han suckade tungt och försökte hejda orden. Det var omöjligt.
– Jag har inte hjälpt dig upp ur det vanliga, tråkiga, medelmåttiga liv du levde för ingenting. Vi gav oss ut på den här resan tillsammans och vi ska avsluta den tillsammans. Jag tänker inte stå och ser på när du förgör dina drömmar och kastar dig ut i ett livslångt ingenting. Jag har ju för fan erbjudit dig utveckling. Och jag har sagt att jag betalar.
– Varför blir det alltid såhär? frågade Molly. Varför måste vi alltid göra mer och mer och mer. Jag klarar inte mer. Jag vill vara perfekt som jag är.
– Alla vill födas perfekta men ingen gör det. Det finns ingen som helst anledning att leva kvar i det tråkiga, trista, grå, om man inte måste. Gör den här operationen nu så är vi snart framme. Jag känner det, älskling. Jag känner att vi snart är framme.
Molly snyftade till och tystnade. Mickel gick ut i köket, kom tillbaka och slängde åt henne en ren disktrasa.
– Torka ansiktet och skärp dig.
Molly gjorde som han sa och när hon var ren från mascara och tårar var han framme hos henne och tog henne i sin famn. Han sjöng en låt för henne, något som de dansat till en gång för länge sedan, och hon somnade långsamt i hans armar.

Dagen efter förbannade Mickel sig själv för sin klantighet. Konflikten hade varit fullkomligt onödig och tagit nära nog hela dagen. Det hade gått fram och tillbaka och vid tillfälle hotade hon att lämna honom varpå han drämde näven i bordet och fick slut på den diskussionen. Så småningom hade hon ändå insett det nödvändiga i ingreppet och förklarat att hon verkligen ville bli perfekt men bara saknade den rätta motivationen just då och att hon var rädd. Mickel hade tänkt att det säkert var så att hon hade mens och var ursäktad sitt orimliga känsloutbrott.
Efter morgonkaffet ringde Mickel så till en av de skickligaste kirurgerna i landet och lät boka tid. Han behövde inte förklara varför, han var inte ens den första som fått den här ganska begåvade idén. Molly och Mickel var lyckliga igen och kunde fortsätta sträva mot sitt mål, det mål han för så länge sedan formulerat för sig själv och fått henne att förstå.

Två veckor senare genomfördes slutligen operationen och efter en stunds konvalescens var Molly på benen som om inget hade hänt.
– Du är vackrare än någonsin, älskling, sa Mickel och tittade länge och noga på henne.
– Tack älskling. Jag känner mig fantastisk. Min midja är något alldeles, alldeles, extra.
– Sannerligen.