papapoff

Det suger, liksom susar i huvudet, något saknas där. Han sitter på en stol och sträcker på sig med genomarbetad hållning och ett självklart sätt att förhålla sig till träslaget av vilket möbeln är snickrad. Men något saknas likväl och det susar och suger och vandrar i huvudet. Händerna arbetar försiktigt bort en rastlöshet en oro, de rör på sig för att slippa röra på kroppen. Han trycker fötterna mot golvet och känner att marken inte ger vika utan alltjämt håller honom trygg och närvarande. Han skrapar med tån mot golvet och ser dammtrådar fånga strumptån och krama den. Han reser sig upp och går in i köket, tar fram allt. Han skurar rent kylen med ett starkt medel som gör honom yr, han vill att det ska bli såhär. Rent, yrt, snurrigt. Det suger i huvudet och det håller på att rinna bort. Han sköljer händerna i kokhett vatten som bränner fingerknogar och handflatedynor och han tänker att det kan komma att bli brännmärken snart. Han stänger av vattnet och går ut ur köket genom hallen in i sovrummet, han lägger sig på sängen. Det liksom susar genom näsan, korsdrag och konfundersam känsla. Ordlösheten när han skriker på hjälp, paniklängtan när han slutar andas, självvåldet som inte alls är på plats. Lungan exploderar och det känns inte alls. Svärtar det för ögonen, verklighetskänslan, närvaron. Händerna som fortfarande hör varmvattnet bränna mot mjuka hudceller, sticknäsan efter rengöringsmedlet. Han känner inte kuken. Lungan, andra lungan exploderar, papapoff. Magsäcken som har svindel och kryper ihop i fosterställning innanför hud och revbensmönstret. Han tänker på småkakor och ostfrallor och kattsand. Njurarna som kissar stora stenar sedan länge och ändtarmsöppningen som nog är i ganska gott skick fortfarande. Nikotinbegäret som bortblåst en verklig begärsfrihet nu när utan luft och hörselgångarna täpps till av luft som inte vänder ut igen. Det liksom surrar där inne i hela apparaten. Kakakloff säger hjärtat, kakakloff, säger hjärtat.