Superhjälten

Allt jag ville var att göra skillnad. Det handlade inte om någon egotripp, om bekräftelse eller om att bli en stjärna. Jag ville bara göra världen lite bättre, lite mindre ond och lite mer befriad från dåliga människors dåliga gärningar. Jag hade haft läderlappskostymen i garderoben sedan länge, köpte jag den till en maskerad? Nu satt den på, lite för stor, jag hade gått ner i vikt, tappat åtskilliga överflödiga kilon sedan hon lämnade mig. Jag spände åt det gula bältet hårt vid midjan, spetsade öronen som liksom knöglats ihop när kostymen låg i garderoben. Hon hade alltid sagt att jag bara satt hemma, att jag var tråkig, saknade ambition. Så var det inte alls. Nu hade jag hittat ett sätt att påverka, det var den stora skillnaden.
Jag drack ett stort glas vatten och ett litet glas med ett rått ägg i, precis som Rocky. Sedan smög jag mig ut, via bakgården, satte mig på cykeln. Min kondition var bra och jag tog mig fram oerhört snabbt på gatorna. Folk stirrade förstås och det var jag inställd på. Jag hade ännu inget presterat, var ännu bara en filur i kostym, en clown. Det var inte så underligt att de stirrade. Jag trampade snabbt och intensivt, lungorna fylldes av luft som tycktes fylld av energi och motivation. Hon hade alltid ifrågasatt varför jag tränade så ofta, nu betalade de sig, timmarna på löpbandet i hobbyrummet i källaren. Hon hade velat göra kontor där nere, det här var något år innan hon sa adjö, hon ville börja arbeta hemifrån, dra in bredband, köpa snurrstolar till grossistpriser, bli diplomerad. Jag ville ha min träningslokal och jag insisterade. Hon kunde lika gärna göra sitt kontor i rummet vi kallade barnkammaren, det skulle blivit en sådan, vi skaffade aldrig barn, det blev aldrig barn, jag vet inte vems fel det var.
Jag var på väg till den park där jag visste att det brukade bli bråk om kvällarna, fyllon slog fyllon, ungdomar knullade mot sin vilja, någon tog en överdos och gick bärsärk, jag vet inte riktigt men skit hände där och jag tänkte rensa upp, göra rent. Adrenalinet började pumpa redan när jag passerade den första alkiskärringen, jag visste att det var hög tid att gå in i vad jag skulle vilja kalla zonen. Som en fotbollspelare före match, som en statsminister i valrörelse, som en passionerad individ som vill är på väg kan någonting. Jag parkerade cykeln och låste. Hon hade alltid cykelhjälm, jag hatade det, tänkte på det när vi låg med varandra, hur larvigt det är, att det var som att ha sex med sin lillasyster, hon har också cykelhjälm, fegt. Jag var allt annat än just feg. Jag gick in på parkområdet, raska bestämda steg, vaksam, falkögon, koncentration, anspänning. Handskarna satt perfekt, manteln rörde sig lätt för vinden, gjorde mig större, perfekt. Gick fram och tillbaka, patrullerade, bevakade, höll koll, ingenting. Satte mig inuti ett buskage, väl dold, spetsöronen precis i höjd med buskgrenarna. Jag till och med andades tyst. Hon, däremot, skrek som en stucken gris när hon kom, jag tyckte det var härligt i början, sedan äckligt, nu minns jag det bara som ett manér, oäkta. Så plötsligt en man höjer rösten mot en ung tjej, de ser mig inte, hon skriker idiot tillbaka och försöker skynda iväg, han håller i henne. Jag avvaktar lite till. Läget kommer snart. Hon spottar på honom. Han grabbar tag om hennes midja, trycker henne mot marken, hon river honom i ansiktet. Jag väntar, vill vara säker, inte förhasta. Han drar av hennes byxor, river bort trosorna, håller för hennes mun. Jag gör ingenting. Hon sliter och drar i hans mask och han har fått grepp om henne nu, stöter hårt, jag ser paniken i hennes ögon. Hon gör ett sista försök och lyckas få av mig läderlappshuvan innan jag äntligen får full kontroll över henne och när jag kommer, när hon skriker som en stucken gris, frågar jag varför hon lämnade mig.