Jag minns allt

Jag minns allt. Jag minns dagarna på båten när vi spelade kort och åt gravad lax. Jag minns doften av plast och fogmassa. När vi gick i hamn och delade på en av de där unga tjejerna. Eller flera. Jag minns hur du alltid ville ta munnen, aldrig fittan. Det passade mig bra. Jag kommer ihåg hur vi beställde färska frallor som feriearbetarna bar ut på morgonen. Hur smöret smälte och osten krusade sig på det heta brödet. När vi åkte och jag läste sjökortet och du styrde. Vi undvek alla grynnorna. Utom den där gången när vi stötte i rejält och först blev rädda men sedan bara kunde skratta åt det.

Jag minns Paris och Munchen. Jag minns hur vi sökte efter San Siro i timmar, i Milano, för att bara kunna konstatera att vi gick i cirklar. Vi blev så osams. Det är ändå roligt, så här i efterhand. Vi gjorde allt tillsammans. Jag minns den där horan på ett hotellrum i Prag. Jag sa att hon var minst sjutton men både du och jag visste att det inte var sant.
Jag minns inkastarna på Kreta och hur vi skrattade åt dem. Tequilashots och efterfester med norrmän och britter. Du dansade på bordet och jag somnade med huvudet lutat mot toalettens kalla porslin.
Resorna i Sverige, från Malmö till Göteborg, från Stockholm hela vägen till Kramfors och musiken i bilstereon. Springsteen och Prince. Vilken kombination! Du som läste högt ur en Gardell-roman när jag körde och vi skrattade så att jag nära nog körde av vägen. Jag minns amfetamin på en vägkrogstoalett och din näsa som blödde. Blommorna och dofterna och hur vackert Sverige är. Den blonda bartendern som jag nästan kvävde med kuken och ditt fnittriga skratt i bakgrunden. Sommarnätterna och den grillade korven som bara smakar gott just den där årstiden.
Jag kommer ihåg hur vi fiskade i Norrland och jag kommer ihåg haspelrullen som envisades med att krångla. Gubben som gav oss mat och bensin efter att vi hjälpt honom att täta taket på stugan. En jazzkasett som han gav oss och som du sa var vansinnesmusik. Jag minns hur vi log. Jag minns katten som någon kört på och som vi avlivade för att den inte skulle behöva plågas mer. Vi gjorde den en tjänst men grät båda två.

Jag minns allt.
När du skar mig i magen med en fickkniv sedan jag vägrat låna dig pengar. När du lämnade mig vid vägkanten med byxorna nere vid fotknölarna och tjejen gråtandes så fort du hörde sirenerna. Hur du förklarade att du fått panik och hur jag godtog det. Jag kommer ihåg hur jag satt i cellen och aldrig tänkte en ond tanke om dig. Jag tänkte på hur du log och hur du skulle ta mig med på nya äventyr så snart jag fick lämna anstalten. Jag minns alla dina brev där du berättade exakt vad du gjorde och hur glad jag blev för dem. Jag minns hur du skickade kasettbandet med gubbens jazz och hur plitarna bröt sönder det för att se om det var knark inuti. Jag minns hur jag grät för att du hade tänkt på det. Jag kommer ihåg precis när breven tog slut och jag tog för givet att det bara var tillfälligt. Hur kalla kårar gick igenom min kropp varje gång de kom förbi med posten. Hur jag kände ett hugg i bröstkorgen varje gång jag tvingades inse att du inte skickat något.
Jag minns ditt bröllopsfoto. Då insåg jag att det var över. Det var det första livstecknet från dig på över ett år och jag förstod direkt att det inte skulle bli några fler resor, inte några fler flickor. Du skulle sett mig då. Du skulle sett mig ligga där i sängen och du skulle ryggat tillbaka när du kände tomheten som omringade mig. Ingen annan fattade vad det var för fel men jag låg där alldeles stilla i veckor, reste mig bara för att gå på toa eller ta emot mat. Jag visste att allt det som jag levde för var över, att du och jag inte längre var du och jag utan bara jag. Och jag räcker inte till för mig. Jag behöver något mer. Jag behöver dig. Det går inte utan skidresorna till Åre och flirtarna på After Ski. Det går inte utan iskall vodka i en skidstuga någonstans med en blond att dela. Det finns ingenting utan det och du vet det. Du har själv sagt det, jag vet inte hur många gånger. "Du skulle aldrig klara dig utan mig." "Joho", har jag sagt, varje gång. Självklart visste jag att du hade rätt. Jag klarar mig inte utan dig. Jag behöver din närvaro när jag roar mig, när jag är glad, i min vardag, till fest, till allt.

Jag minns allt. Allt. Det verkar som om du glömt det. Det som var vi, vårt kompanjonskap. Hur ska hon kunna ersätta det? Medge att det var något unikt? Jag var den som hade ångest över vad vi gjorde. Inte du. Jag var den som tyckte att det var hemskt. Inte du. Jag var den som skämdes. Aldrig någonsin skämdes du. Hur kan det ha blivit du som tar avstånd? Jag kan för allt i världen inte förstå det.
Jag ska ta henne också. Din fru. Vi ska ha haft henne båda två. Jag kommer att ha gjort det när du läser det här. Hon kan aldrig vara bara din och du får aldrig bli bara hennes.
/P