d e så jävla jobbit just nu

alla är störda i huvet och ja hatar dom. mina föräldrar är dom värsta föräldrarna i hela världen. jag hatar min mamma för att hon alltid e sur och aldri lyssnar på mig. hur fan kan hon inte fatta nåt. hon fattar ju men hon skiter i d. min pappa hatar jag för honom har ja inte ens sett på fyra år. han drog för han sket i oss. och ville bara knulla sin jävla hora som han träffat på internet. så han drog med henne. mamma har legat på soffan som ett mongo och bölat och klagat sen den dan. hur fan tänker hon? res dig upp kärringjävel. jag pallar inte att se dig sådär. gör nåt. laga mat. städa. sök hjälp. betala hyran. jag skiter i vicket. bara du gör något. ja går sönder när jag ser dig. jag orkar inte se dig sån mer. jag dör hellre. gör nåt! ingen bryr sig om mig alla bara bryr sig om sig själva och om jag e lessen är det alltid bara: det är så i den åldern, det ordnar sig. det blir lättare när du blir äldre.
fuck you. det blir inte bättre. jag ska hoppa framför tunnelbanan å ingen kommer ens bry sig. kanske mamma men det enda som händer är väl att hon gråter på soffan i fyra år till. varför kan du inte göra något åt dig själv mamma. jag har sakt till henne att ja vill dö å hon vet att ja försökt en gång förut. hon vet att ja menar allvar. men hon ”orkar inget just nu” säger hon. hon borde fan också ta livet av sig. i skolan e ja bara ett problem när jag e där så när jag inte kommer dit tycker de att det e skönt. mina lärare? jo anders vill ofta prata med mig efter lektionerna men d kan kanske ha en del att göra med att han blir kåt av att stirra på mina bröst. ”hur är det gumman vi får ju inte se dig så ofta här i skolan nuförtiden” nej ditt äckel och ta bort din svettiga hand från mitt lår. dö! ja fattar inte hur en del människor får bli lärare. om ja var d skulle ja aldri röra eleverna och ja skulle alltid lyssna på dom. ja skulle vara en sån som verkligen ställer upp och gör nåt åt deras problem även om d e mitt i min lunch eller om ja måste på nåt möte med slöjdläraren. alla ser ju exakt hur dålit ja mår. sånt syns. men nä d e bara jobbit å ta tag i det eller? samma me mamma. om ja va förälder skulle ja alltid se till så mina barn kunde snacka me mig hur dålit ja än mådde skulle ja ställa upp. min mamma är en feg fitta som är egoist. ”allt ordnar sig” fuck you! ”du kanske borde träffa nån kille” fuck you! ”ja orkar inte just nu” fuck you! ”varför gråter du gumman” FUCK YOU! ja har sagt varför ja gråter har du inte hört ett skit bryr du dig inte om mig alls lyssnar du nånsin på vad jag säger är du den enda mänskan på jorden som du bryr dig om är ja inte ditt barn som du skulle ta hand om? ja vill att du ska vara min mamma nu. om man skaffar barn måste man ta hand om dem. ja klarar mig inte själv ännu. ja klarar faktiskt inte alls mera. inget ordnar sig. har ni glömt hur det är att vara ung eller har ni levt i glashus hela livet? ja vill att du reser dig ur soffan å skaffar ett liv jävla idiot. ja vill inte att du låter pappa hålla dig på soffan tills du ruttnar och blir till jord som nån hund pissar i. pappa ringer mig jämnt. vet du d? han ringer å frågar om han får träffa mig å varför ja inte vill träffa han å kaaaaariiiin. därför att hon e en jävla hora å för att du har dödat min mamma nästan jävla gubbjävel. ja skulle aldri gråta så han hörde. ja skulle aldri välja han istället. ja vill att du skärper dig och blir min mamma igen å struntar i den där jävla gubben. han kan gå och knulla sig själv med sin gitarr och sina födelsedagspresenter i röven. ja har allti vart på din sida. men ja orkar inte mer. allt e så jävla jobbit just nu å jag tror inte att du nånsin kommer bli bra igen. varför blir du aldrig normal. ja kan inte ta hem folk till oss för d ser ut som skit för du städar aldri och du ligger alltid där. inte för att det spelar nån roll längre för ja bryr mig inte om mina så kallade kompisar längre i alla fall. ja hatar dem. de bryr sig bara tills det blir jobbigt för dem och sedan slutar d svara och plötsligt umgås man inte alls längre. de kan dra åt helvete precis som alla andra. ja förstår inte hur d kan vara så många värdelösa människor på samma jord och ändå verkar de så glada å nöjda med allt. ser ni inte hur äckligt allt e hur störda alla e hur värdelösa alla e? hur kan ni vilja leva i den världen. ja vill inte det.ja vill inte leva om du inte är en människa ens. ja vill dö för att du inte bryr dig om nåt. ja hatar att du inte är en mamma till mig. jag älskar ju dig men ja hatar dig mer. å pappa bara pratar om att han e besviken på dig å att du borde rycka upp dig å jag säger att d är hans fel å att han borde se vad han gjort mot dig. han bor i sitt stora fina hus med sina nya duktiga barn som aldrig är problem å han e så lycklig å han tänker inte hjälpa dig. ”d kan bara hon göra själv”. fuck you pappa. hon kan inget själv hon kan inte ens köpa toapapper så hon torkar sig med tidningen tills ja handlar nytt. ja kan inte se dig såhär. du e redan död ju. du e ingenting längre mer än en äcklig klump som e ledsen. ja gör vad du borde gjort för länge sedan.

Allmännyttigast

Hur skall ni komma att prata om mig? Att jag var snäll? Jag hoppas det finns mer än så. Problemet ligger kanske i att jag vet att det är allt jag är. Snäll. Det är väl en undermålig egenskap? Det är väl det minst fascinerande en människa kan vara? Jag är en hund, en lojal retriever som gör vad jag blir tillsagd och inte gärna skäller högt. Jag gömmer huvudet under tassarna och svansen mellan benen. Jag är en ful byracka som borde skjutits av för länge sedan. Det finns inget jag inte tolererar. Slå mig med en käpp och jag tackar dig. Pissa på mig och jag slickar upp det. Jag är er hund och ni föraktar mig för det. Ni vet det lika väl som jag. Ni vet att ni inte tar mig på allvar, att ni inte tycker jag är värd något. Ni vill vända bort ansiktet och småle åt min dumhet.

Det får vara slut med det nu. Varför ska jag vara fortsatt förslavad av er goda vilja? Varför ska jag arbeta så vansinnigt intensivt för den er kärlek som borde vara mig självklar? Inte mer. Det får vara slut.
Jag förväntar mig intet av er. Inte någon saknad eller äkta sorg. Ty era känslor för mig är blott empati. Det är skamligt att ni hänger er åt sådana usla känslor när ni kan använda er tid till viktigare saker. Ägna er istället åt dynamiska människor, sådana med ett djup, en egen personlighet. Titta inte åt dåren som är jag. Jag befriar er från mig. Jag vet, när jag talar, att ni inte lyssnar. Ni hummar och håller med och ser mig som man ser på barnet som intet förstår, som är för liten och för dum, som är betydelselös men älskvärd. Jag är allt det, utom just barn, och därför är jag heller inte älskvärd. Jag ska ta bort mig från er lista över människor man ringer för att man måste. Jag ska förgöra den veliga, löjligt beskedliga, kropp som är jag. Jag ska ge er den. Tag och ät! Detta är min lekamen. Ni ska svälja den och sedan ska ni skratta åt det offer jag gjort för er.
Jag försöker inte skrapa fram hos er den genuina sympati som jag vet att jag är oförtjänt av. Tror ni det har ni missupfattat det hela. Jag försöker bara förklara vad jag är och varför det inte längre är något värt. Snäll. Snäll? Det är vad ni alltid har sagt och mer än så har för mig inte varit möjligt att erbjuda. Ni har kunnat vara imponerande, briljanta, vackra och fantastiska. Egenskaper jag aldrig funnit eller sett i mig själv lika lite som ni gjort. I ärlighetens namn, med vad har jag bidragit? Vad finns där att tillföra som jag kunnat ge er som ni inte fått på annat håll? Intet. Skam måhända, då ni struntat i mig. Men skam är ingenting att ha, den tynger er i onödan. Kanske har jag funnits hos er allt för länge. Men inte mer. Aldrig mer. Skär min kropp i bitar och kasta den till grisarna. Där finns ett nyttosyfte för mig. Där kan jag bidra med något. Som svinföda ger jag mer till er än jag någonsin gjort förr.

Superhjälten

Allt jag ville var att göra skillnad. Det handlade inte om någon egotripp, om bekräftelse eller om att bli en stjärna. Jag ville bara göra världen lite bättre, lite mindre ond och lite mer befriad från dåliga människors dåliga gärningar. Jag hade haft läderlappskostymen i garderoben sedan länge, köpte jag den till en maskerad? Nu satt den på, lite för stor, jag hade gått ner i vikt, tappat åtskilliga överflödiga kilon sedan hon lämnade mig. Jag spände åt det gula bältet hårt vid midjan, spetsade öronen som liksom knöglats ihop när kostymen låg i garderoben. Hon hade alltid sagt att jag bara satt hemma, att jag var tråkig, saknade ambition. Så var det inte alls. Nu hade jag hittat ett sätt att påverka, det var den stora skillnaden.
Jag drack ett stort glas vatten och ett litet glas med ett rått ägg i, precis som Rocky. Sedan smög jag mig ut, via bakgården, satte mig på cykeln. Min kondition var bra och jag tog mig fram oerhört snabbt på gatorna. Folk stirrade förstås och det var jag inställd på. Jag hade ännu inget presterat, var ännu bara en filur i kostym, en clown. Det var inte så underligt att de stirrade. Jag trampade snabbt och intensivt, lungorna fylldes av luft som tycktes fylld av energi och motivation. Hon hade alltid ifrågasatt varför jag tränade så ofta, nu betalade de sig, timmarna på löpbandet i hobbyrummet i källaren. Hon hade velat göra kontor där nere, det här var något år innan hon sa adjö, hon ville börja arbeta hemifrån, dra in bredband, köpa snurrstolar till grossistpriser, bli diplomerad. Jag ville ha min träningslokal och jag insisterade. Hon kunde lika gärna göra sitt kontor i rummet vi kallade barnkammaren, det skulle blivit en sådan, vi skaffade aldrig barn, det blev aldrig barn, jag vet inte vems fel det var.
Jag var på väg till den park där jag visste att det brukade bli bråk om kvällarna, fyllon slog fyllon, ungdomar knullade mot sin vilja, någon tog en överdos och gick bärsärk, jag vet inte riktigt men skit hände där och jag tänkte rensa upp, göra rent. Adrenalinet började pumpa redan när jag passerade den första alkiskärringen, jag visste att det var hög tid att gå in i vad jag skulle vilja kalla zonen. Som en fotbollspelare före match, som en statsminister i valrörelse, som en passionerad individ som vill är på väg kan någonting. Jag parkerade cykeln och låste. Hon hade alltid cykelhjälm, jag hatade det, tänkte på det när vi låg med varandra, hur larvigt det är, att det var som att ha sex med sin lillasyster, hon har också cykelhjälm, fegt. Jag var allt annat än just feg. Jag gick in på parkområdet, raska bestämda steg, vaksam, falkögon, koncentration, anspänning. Handskarna satt perfekt, manteln rörde sig lätt för vinden, gjorde mig större, perfekt. Gick fram och tillbaka, patrullerade, bevakade, höll koll, ingenting. Satte mig inuti ett buskage, väl dold, spetsöronen precis i höjd med buskgrenarna. Jag till och med andades tyst. Hon, däremot, skrek som en stucken gris när hon kom, jag tyckte det var härligt i början, sedan äckligt, nu minns jag det bara som ett manér, oäkta. Så plötsligt en man höjer rösten mot en ung tjej, de ser mig inte, hon skriker idiot tillbaka och försöker skynda iväg, han håller i henne. Jag avvaktar lite till. Läget kommer snart. Hon spottar på honom. Han grabbar tag om hennes midja, trycker henne mot marken, hon river honom i ansiktet. Jag väntar, vill vara säker, inte förhasta. Han drar av hennes byxor, river bort trosorna, håller för hennes mun. Jag gör ingenting. Hon sliter och drar i hans mask och han har fått grepp om henne nu, stöter hårt, jag ser paniken i hennes ögon. Hon gör ett sista försök och lyckas få av mig läderlappshuvan innan jag äntligen får full kontroll över henne och när jag kommer, när hon skriker som en stucken gris, frågar jag varför hon lämnade mig.

papapoff

Det suger, liksom susar i huvudet, något saknas där. Han sitter på en stol och sträcker på sig med genomarbetad hållning och ett självklart sätt att förhålla sig till träslaget av vilket möbeln är snickrad. Men något saknas likväl och det susar och suger och vandrar i huvudet. Händerna arbetar försiktigt bort en rastlöshet en oro, de rör på sig för att slippa röra på kroppen. Han trycker fötterna mot golvet och känner att marken inte ger vika utan alltjämt håller honom trygg och närvarande. Han skrapar med tån mot golvet och ser dammtrådar fånga strumptån och krama den. Han reser sig upp och går in i köket, tar fram allt. Han skurar rent kylen med ett starkt medel som gör honom yr, han vill att det ska bli såhär. Rent, yrt, snurrigt. Det suger i huvudet och det håller på att rinna bort. Han sköljer händerna i kokhett vatten som bränner fingerknogar och handflatedynor och han tänker att det kan komma att bli brännmärken snart. Han stänger av vattnet och går ut ur köket genom hallen in i sovrummet, han lägger sig på sängen. Det liksom susar genom näsan, korsdrag och konfundersam känsla. Ordlösheten när han skriker på hjälp, paniklängtan när han slutar andas, självvåldet som inte alls är på plats. Lungan exploderar och det känns inte alls. Svärtar det för ögonen, verklighetskänslan, närvaron. Händerna som fortfarande hör varmvattnet bränna mot mjuka hudceller, sticknäsan efter rengöringsmedlet. Han känner inte kuken. Lungan, andra lungan exploderar, papapoff. Magsäcken som har svindel och kryper ihop i fosterställning innanför hud och revbensmönstret. Han tänker på småkakor och ostfrallor och kattsand. Njurarna som kissar stora stenar sedan länge och ändtarmsöppningen som nog är i ganska gott skick fortfarande. Nikotinbegäret som bortblåst en verklig begärsfrihet nu när utan luft och hörselgångarna täpps till av luft som inte vänder ut igen. Det liksom surrar där inne i hela apparaten. Kakakloff säger hjärtat, kakakloff, säger hjärtat.

Med eltandborste och skoblock

När Mickel vaknade kom han fortfarande ihåg vad det sista han tänkte innan han somnade var. Han kom ihåg precis varenda liten tanke och han visste att det måste formuleras väl för att gå hem. Han var övertygad om att han hade en chans att göra allt lite bättre, lite mer spännande, lite mer fascinerande. Mickel hade sedan många år eftersträvat perfektion i tillvaron och för att underlätta för sig själv och uppnå sin fulla potential börjat med att skaffa hålfotsinlägg. Han hade fortsatt med skräddarsydda kostymer och ny spis, med ismaskin och glassmaskin. Han hade låtit klippa håret på en av de allra dyraste salongerna och han hade köpt tio exemplar av den dyraste rakhyveln på marknaden. Att bli sig själv fullt ut är det finaste man kan göra, tänkte han. Efterhand började uppoffringarna betala sig och han blev befordrad till säljcoach på den telemarketingfirma han tidigare varit vanlig säljare för. Han fick högre lön och han fick fler och fler vänner. Några av dem skulle definitivt aldrig ha sett honom om han inte finslipat sig själv.

Han hade eltandborste och skoblock. För något år sedan träffade han så också sin nuvarande sambo. Hon var en liten nätt tjej med ljust hår och enorma bröst som skrattade där det var lämpligt och höll sig i bakgrunden när Mickels jobbarkompisar var över och tittade på tennis. Mickel hade alla kanaler på teven. Hon hade potential redan från början men kunde självklart bättras på både här och där. Bland annat kunde hon köpa nya, finare, kläder och operera hårsäckarna så att den osmakliga pälsen på benen inte kom tillbaka. Hon kunde gott gå ner något kilo här och där, men för all del utan att ta något från brösten. De var riktigt ögongodis som mer än en gång gjorde omvärlden imponerad av hans erövring. Mickel var generös och betalade dyra pengar för att flickvännen skulle låta lägga in små påsar koksaltlösning i rumpan som var allt annat än fyllig när de först träffades. Resultatet blev utmärkt och även om det smärtade lite till en början var även flickvännen tillfreds med resultatet. Hon såg mycket väl hur nöjd Mickel blev och kände sig mer omtyckt än någonsin. Mickel hade också betalat för en tarmsköljning sedan han känt en unken lukt från henne då de kelade i sängen. Hon tyckte det var obehagligt men insåg att det inte finns någon anledning att säga nej till renlighet. Mickel lät en läkare skölja också hans tarmar både nu och då. Det fick honom att känna sig fräsch.

Han kom fortfarande ihåg det sista han tänkte innan han somnade och nu var det dags att kommunicera informationen.
– Molly! ropade han medan han hällde upp en slät kopp kaffe i en mugg som rymde 25 cl. Molly kom ut i köket och kramade honom och pussade på kinden och emedan han tyckte hennes läppglans var utomordentligt sött så ville han inte ha det i ansiktet. Han torkade av det med en våtservett och fortsatte prata.
– Du vet ju att jag älskar dig, gumman, sa han och log.
– Klart jag vet, sa Molly.
– Jag har ett förslag. Så här. Eftersom vi båda vill bli det allra bästa och mesta vi kan här i världen, eftersom vi båda vill leva upp till vår fulla potential, så tror jag att det finns ytterligare en detalj vi skulle kunna korrigera på din annars så behagliga kropp.
– Tror du? Jag trodde du tyckte jag var fin som jag är nu?
– Men älskling. Det är klart att du är fin som du är. Men det här är väl inte för min skull bara, eller ens för din bara. Det handlar om att bli det bästa som går. Och där är vi inte ännu. Varken du eller jag.
– Vad vill du att jag ska göra då? Bleka tänderna? Jag vet att de är lite gula och så men jag trodde att det inte var ett problem
– Det är inget fel på dina tänder, gumman. Det är revbenen jag pratar om förstås. Kom inte och säg att du aldrig tänkt tanken?
– Är det något konstigt med mina revben? Jag vet inte ens hur snygga eller fula revben ser ut.
– Det är naturligtvis inte själva revbenen det är fel på, utan formen din kropp får av dem. Jag föreslår att du låter operera bort ett på varje sida. Din midja skulle bli fantastisk. My treat, förstås.


Molly började gråta och sprang in i sovrummet. Mickel förbannade sig själv för att han tog upp det där innan han piggnat till av koffeinet i kaffet. Det var inte idén det var fel på, utan på sättet han framförde det. Hon måste ju inse att det skulle vara ett ingrepp som gynnade alla. Hon måste se det större perspektivet. I lugn och ro avslutade han sitt kaffedrickande och gick sedan in i sovrummet. Där fann hann Molly med huvudet hårt tryckt mot kudden och utstötandes ett hulkande, nästan kräkande, ljud som gjorde henne ovanligt ordinär i Mickels ögon.

– Håller vi på så här? Gör vi det? Är det här ett sätt att reagera för någon som strävar efter att utvecklas? Eller har du slutat bry dig? Ska vi bli äckliga och fula tillsammans från och med nu? Är det så du vill ha det?

Molly tystnade efter en stund och vände sig emot honom. Mascaran hade runnit ut över ansiktet och han tyckte hon såg ut som en hora. Det här var inte den kvinna han lärt sig att älska. Det här var inte ens en kvinna han tyckte om. Han suckade tungt och försökte hejda orden. Det var omöjligt.
– Jag har inte hjälpt dig upp ur det vanliga, tråkiga, medelmåttiga liv du levde för ingenting. Vi gav oss ut på den här resan tillsammans och vi ska avsluta den tillsammans. Jag tänker inte stå och ser på när du förgör dina drömmar och kastar dig ut i ett livslångt ingenting. Jag har ju för fan erbjudit dig utveckling. Och jag har sagt att jag betalar.
– Varför blir det alltid såhär? frågade Molly. Varför måste vi alltid göra mer och mer och mer. Jag klarar inte mer. Jag vill vara perfekt som jag är.
– Alla vill födas perfekta men ingen gör det. Det finns ingen som helst anledning att leva kvar i det tråkiga, trista, grå, om man inte måste. Gör den här operationen nu så är vi snart framme. Jag känner det, älskling. Jag känner att vi snart är framme.
Molly snyftade till och tystnade. Mickel gick ut i köket, kom tillbaka och slängde åt henne en ren disktrasa.
– Torka ansiktet och skärp dig.
Molly gjorde som han sa och när hon var ren från mascara och tårar var han framme hos henne och tog henne i sin famn. Han sjöng en låt för henne, något som de dansat till en gång för länge sedan, och hon somnade långsamt i hans armar.

Dagen efter förbannade Mickel sig själv för sin klantighet. Konflikten hade varit fullkomligt onödig och tagit nära nog hela dagen. Det hade gått fram och tillbaka och vid tillfälle hotade hon att lämna honom varpå han drämde näven i bordet och fick slut på den diskussionen. Så småningom hade hon ändå insett det nödvändiga i ingreppet och förklarat att hon verkligen ville bli perfekt men bara saknade den rätta motivationen just då och att hon var rädd. Mickel hade tänkt att det säkert var så att hon hade mens och var ursäktad sitt orimliga känsloutbrott.
Efter morgonkaffet ringde Mickel så till en av de skickligaste kirurgerna i landet och lät boka tid. Han behövde inte förklara varför, han var inte ens den första som fått den här ganska begåvade idén. Molly och Mickel var lyckliga igen och kunde fortsätta sträva mot sitt mål, det mål han för så länge sedan formulerat för sig själv och fått henne att förstå.

Två veckor senare genomfördes slutligen operationen och efter en stunds konvalescens var Molly på benen som om inget hade hänt.
– Du är vackrare än någonsin, älskling, sa Mickel och tittade länge och noga på henne.
– Tack älskling. Jag känner mig fantastisk. Min midja är något alldeles, alldeles, extra.
– Sannerligen.