Jag var med på det

Jag var med på det. Jag tänker inte låtsas som om jag inte tyckte det var spännande. Jag garvade också. Jag led inombords men det gjorde säkert de andra också. Jag vet inte varför det blev som det blev. Antagligen för att ingen ville vara sämre än någon annan. Jag var 14 år och jag hade lyckats få de andra att tro att jag var iskall. Att jag var stenhård. Så där stod jag och skakade med min lilla kuk i handen och byxorna nere vid fotknölarna. Anders hade varit på henne först. Nu var det min tur och jag tänkte inte så mycket på vad hon kände utan mer på om de andra såg hur liten min kuk var. Om de faktiskt tänkte på det skulle jag få höra det i veckor. Hon låg där alldeles stilla. Det var dags att sätta på henne.

Hon hade följt med ut till husvagnen utan att protestera och hon hade hånglat med både Anders och Mauritz. Jag ville inte ens hångla med henne. Jag gillade henne inte. Hon var otrevlig i skolan och hon var dessutom ful.

Jag ville kanske inte göra något men det berodde inte så mycket på hennes känslor och utsatthet utan mer på min egen. Jag kände mig så jävla dum när jag stod där naken inför fem grabbar som liksom väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon längtade tills det var deras tur. Anders såg lättad ut. Hon bara låg där med benen isär och hon gjorde inget motstånd eller så. Hon skrek inte som på film. Hon grät inte som i böckerna. Hon bara tittade åt sidan och gjorde sig redo. Jag tryckte in min lilla kuk i henne och juckade en stund. Det var skönt och jag kände mig mer bekväm nu när jag faktiskt var igång.

Jag vet inte vems idé det var men jag vet att vi plötsligt hade våra händer innanför hennes tröja och att hon skrattade och vi skrattade och att det plötsligt blev alldeles tyst och att hennes byxor var av.

Jag hade velat att hon skulle gråta eller skrika eller slå mig eller klösa eller nåt. Då hade jag vetat när jag kunde sluta. Jag fortsatte en stund till och sedan tittade jag menande mot Mauritz. Han försökte se redo ut men verkade lika rädd som jag nyss varit. Nu kändes det skönt att det var gjort och att jag kunde lämna över. Alltså, jag hade aldrig skuldkänslor då. Jag tyckte aldrig synd om henne. Jag var definitivt med på det, om någon av oss egentligen var det. Jag var en av oss och hon var inte så intressant i sammanhanget.

För bra

Jag tar av mig mina fula kläder. Jag duschar och smörjer in mig med den dyra krämen. Jag rakar benen och klipper tånaglarna. Jag tar bort det billiga nagellacket. Jag tar bort det med det dyra nagellacksborttagningsmedlet. Jag tar på mig de dyra underkläderna och de nya byxorna. Jag tar på mig den svindyra tröjan och de där speciella örhängena jag fick av honom. De var också dyra. Det måste de ha varit. Jag använder de dyraste hårprodukterna jag någonsin kunnat hitta. Jag blir så fin. Jag blir en sensation av flärd och utstrålning. Jag blir oemotståndlig. Jag är inte längre den där billiga, trasiga, bruden som jag var förut. Jag är den fantastiska, fabulösa, oerhörda, magnifika, enastående, underbara, karismatiska, egensinniga, fräscha, unika, dyra, dyra, dyra, lyxiga superkvinnan. Jag ser mig i spegeln och jag rodnar. Jag är så otroligt vacker. Jag är vackrast. Jag är redo för vad som helst. Världen kommer att häpna. De kommer känna doften av min parfym och de kommer att veta att jag är ouppnåelig. De kommer veta att de inte är goda nog för mig. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Det är härligt att vara jag.
Jag vet precis hur jag ska bete mig. Jag ska vara sval, cool, avvisande. Jag ska vara överjordisk. De kommer att titta efter mig och de kommer att längta. De kommer inte att vissla för de kommer aldrig att våga. Försiktigt, försiktigt, kommer de att söka min blick och de kommer att titta ner så snart jag tittar åt deras håll. Om jag ens tittar åt deras håll, vill säga. Jag är för fin för dem. För bra för dem.
Efter den här kvällen kommer de dyrka marken jag vandrar på. De kommer att fantisera om mig. Jag undrar om de kommer att försöka smygfotografera mig med sina mobilkameror? Så att de kan visa sina vänner att jag verkligen var där, att jag verkligen var verklig. Verkligen kul ska det bli.
Om jag så önskade skulle de bjuda mig på drinkar för miljoner. De skulle bjuda mig på det dyraste hotellrummet och de skulle fråga om jag ville följa med utomlands på äventyr. De skulle alltid göra precis vad jag befallde. Om jag bara ville det så skulle de.
Egentligen är de inte värda mig. Jag är så unik och fascinerande luxuös att de inte är värda ens min närvaro. Jag borde inte ens gå dit. Kanske jag skulle sitta hemma istället och missunna världen det underbara ögonblick som min entré skulle utgöra? Jag är för dyr för dem, för fin för dem, för bra för dem. Jag tål inte ens att visas upp. Jag är för bra.