Jag minns allt

Jag minns allt. Jag minns dagarna på båten när vi spelade kort och åt gravad lax. Jag minns doften av plast och fogmassa. När vi gick i hamn och delade på en av de där unga tjejerna. Eller flera. Jag minns hur du alltid ville ta munnen, aldrig fittan. Det passade mig bra. Jag kommer ihåg hur vi beställde färska frallor som feriearbetarna bar ut på morgonen. Hur smöret smälte och osten krusade sig på det heta brödet. När vi åkte och jag läste sjökortet och du styrde. Vi undvek alla grynnorna. Utom den där gången när vi stötte i rejält och först blev rädda men sedan bara kunde skratta åt det.

Jag minns Paris och Munchen. Jag minns hur vi sökte efter San Siro i timmar, i Milano, för att bara kunna konstatera att vi gick i cirklar. Vi blev så osams. Det är ändå roligt, så här i efterhand. Vi gjorde allt tillsammans. Jag minns den där horan på ett hotellrum i Prag. Jag sa att hon var minst sjutton men både du och jag visste att det inte var sant.
Jag minns inkastarna på Kreta och hur vi skrattade åt dem. Tequilashots och efterfester med norrmän och britter. Du dansade på bordet och jag somnade med huvudet lutat mot toalettens kalla porslin.
Resorna i Sverige, från Malmö till Göteborg, från Stockholm hela vägen till Kramfors och musiken i bilstereon. Springsteen och Prince. Vilken kombination! Du som läste högt ur en Gardell-roman när jag körde och vi skrattade så att jag nära nog körde av vägen. Jag minns amfetamin på en vägkrogstoalett och din näsa som blödde. Blommorna och dofterna och hur vackert Sverige är. Den blonda bartendern som jag nästan kvävde med kuken och ditt fnittriga skratt i bakgrunden. Sommarnätterna och den grillade korven som bara smakar gott just den där årstiden.
Jag kommer ihåg hur vi fiskade i Norrland och jag kommer ihåg haspelrullen som envisades med att krångla. Gubben som gav oss mat och bensin efter att vi hjälpt honom att täta taket på stugan. En jazzkasett som han gav oss och som du sa var vansinnesmusik. Jag minns hur vi log. Jag minns katten som någon kört på och som vi avlivade för att den inte skulle behöva plågas mer. Vi gjorde den en tjänst men grät båda två.

Jag minns allt.
När du skar mig i magen med en fickkniv sedan jag vägrat låna dig pengar. När du lämnade mig vid vägkanten med byxorna nere vid fotknölarna och tjejen gråtandes så fort du hörde sirenerna. Hur du förklarade att du fått panik och hur jag godtog det. Jag kommer ihåg hur jag satt i cellen och aldrig tänkte en ond tanke om dig. Jag tänkte på hur du log och hur du skulle ta mig med på nya äventyr så snart jag fick lämna anstalten. Jag minns alla dina brev där du berättade exakt vad du gjorde och hur glad jag blev för dem. Jag minns hur du skickade kasettbandet med gubbens jazz och hur plitarna bröt sönder det för att se om det var knark inuti. Jag minns hur jag grät för att du hade tänkt på det. Jag kommer ihåg precis när breven tog slut och jag tog för givet att det bara var tillfälligt. Hur kalla kårar gick igenom min kropp varje gång de kom förbi med posten. Hur jag kände ett hugg i bröstkorgen varje gång jag tvingades inse att du inte skickat något.
Jag minns ditt bröllopsfoto. Då insåg jag att det var över. Det var det första livstecknet från dig på över ett år och jag förstod direkt att det inte skulle bli några fler resor, inte några fler flickor. Du skulle sett mig då. Du skulle sett mig ligga där i sängen och du skulle ryggat tillbaka när du kände tomheten som omringade mig. Ingen annan fattade vad det var för fel men jag låg där alldeles stilla i veckor, reste mig bara för att gå på toa eller ta emot mat. Jag visste att allt det som jag levde för var över, att du och jag inte längre var du och jag utan bara jag. Och jag räcker inte till för mig. Jag behöver något mer. Jag behöver dig. Det går inte utan skidresorna till Åre och flirtarna på After Ski. Det går inte utan iskall vodka i en skidstuga någonstans med en blond att dela. Det finns ingenting utan det och du vet det. Du har själv sagt det, jag vet inte hur många gånger. "Du skulle aldrig klara dig utan mig." "Joho", har jag sagt, varje gång. Självklart visste jag att du hade rätt. Jag klarar mig inte utan dig. Jag behöver din närvaro när jag roar mig, när jag är glad, i min vardag, till fest, till allt.

Jag minns allt. Allt. Det verkar som om du glömt det. Det som var vi, vårt kompanjonskap. Hur ska hon kunna ersätta det? Medge att det var något unikt? Jag var den som hade ångest över vad vi gjorde. Inte du. Jag var den som tyckte att det var hemskt. Inte du. Jag var den som skämdes. Aldrig någonsin skämdes du. Hur kan det ha blivit du som tar avstånd? Jag kan för allt i världen inte förstå det.
Jag ska ta henne också. Din fru. Vi ska ha haft henne båda två. Jag kommer att ha gjort det när du läser det här. Hon kan aldrig vara bara din och du får aldrig bli bara hennes.
/P

Med vänlig hälsning

God dag.
Jag vill inledningsvis tala om att jag inte känner bitterhet gentemot någon enskild i föreningen eller föreningen i sin helhet. Jag hyser icke agg mot mina forna kamrater eller mot den organisation i vilken jag under en längre tid uppehållit mig. Jag är bara, plötsligt, alldeles klar över att jag måste lämna er.
I ett inledningsskede upplevde jag våra möten som intensiva förälskelser. Jag brann och det kittlade mjukt i hela kroppen när jag var på väg till dylik sammankomst. Det hettade i pannan när jag äntrade lokalen och glad, men nervös, slog jag mig ned i en av fåtöljerna. Ur mitt då ganska snäva perspektiv såg jag ingen anledning att vara misstänksam mot dessa, till synes varma, hjärtliga, liktänkande. Detta är något jag tvingats revidera allt eftersom. Hursomhelst var det en lustfylld upplevelse och det räckte för mig att möta en av medlemmarnas ögon för att jag skulle känna en sval rysning. Låt mig förtydliga: En mycket behaglig och sval rysning.
Jag minns de stunder då jag satt och skrattade över ett glas sherry tillsammans med några av er. Jag minns de stunder vi höll om varandra och rusigt skanderade att vi "are all the winners – för vi får va’ tillsammans – och det betyder mest". Jag anklagar inte någon endaste för att ha förfört mig eller lurat mig. Erinrar mig enkelt stunder då jag själv sprudlat, bubblat och stojat kring vår, medlemmarnas, unika förträfflighet. Tillåter jag mig själv att förfalla till nostalgi kan jag än idag vilja återvända till bordet och de passionerade samtal som där förekom. Jag inser dock att dessa minnesbilder är förföriskt självbedrägeri och med facit i hand har ni gjort mig åtskilligt mer skada än nytta.
Efter att ha delgett föreningens kassör att jag inbetalt dubbel medlemsavgift, á 140 kronor, förväntade jag mig, naivt nog, att den extra medlemsavgiften omedelbart och utan vidare dröjsmål skulle återföras till mitt bankkonto. Detta skedde inte. När jag påtalade misstaget möttes jag av nonchalans och sarkasmer. Först då insåg jag vad som höll på att hända. Jag tappade fullkomligt ansiktet där och då, när jag rosenrasande och illröd i ansiktet talade om för den gode kassören att jag ämnade anmäla honom till ordförande. I och med att han såg aningens skärrad ut misstänkte jag ännu inte att rötan fanns rotad i hela föreningen. I min löjliga enfald tog jag för givet att problemet skulle åtgärdas av ordförande. Till och med att herr Kassör skulle tas i örat, bildligt talat. Det är här det hela börjar kännas som en komplott. Ordförande Magnusson talar om för mig, med iskall blick och utan darr på rösten, att jag inte anses ha betalat medlemavgift alls. Jag frågade om han var galen. Då hotades jag med avstängning. Denna kränkning visade sig vara långt ifrån nog. Vid nästkommande spel möttes jag av småfnissande och nedvärderande blickar. Någon mumlade ’snåljåp’ när jag passerat bordet. Även i det sällskap jag suttit med i över ett år var stämningen underlig. Den uppsluppenhet som alltid präglat våra spel var förlorad. Istället kändes det som om jag spelade själv mot tre, snarare än två mot två. Min partner för kvällen verkade osäker på mig och det var uppenbart att någonting förorenat hans sinne.
Konsekvenserna av den förnedring jag fått utstå är bland annat sömnsvårigheter, svettningar, nervösa ryckningar och artritliknande symptom. Jag förväntar mig frivillig kompensation från föreningen att utbetalas tillsammans med åtminstone en av de två medlemsavgifter jag betalat in. Skickar, om så efterfrågas, kvitton som styrker läkarbesök och rimlig självmedicinering.
Kan också tala om att jag helt tvingats upphöra med alla typer av kortspel efter den mentala våldtäkt jag utstått i föreningens lokaler. Jag kan inte längre höra en lek blandas utan att känna kall, karg, smärta i mitt bröst. Att jag nekats hjälp på Psykakuten betyder inte att jag är fri från problem utan visar snarare på de brister som finns i det en gång så välståndsivrande Sverige. I likhet med Anna Lindh-mördaren, Helén-mannen och Mikael Ljungberg har jag sökt vård utan att erbjudas dylik. Därmed har jag, likt dessa, försökt förhindra en eventuell förestående tragedi. Vem vet vad jag tar mig till? Jag gör det då icke. Föreningen bär, tillsammans med den Socialdemokratiska regeringen, ansvaret för vad än komma skall från min sida. Jag säger inte att jag ämnar skada mig själv eller min nästa. Jag påtalar bara att risken är större än "försvinnande liten" som den läkare jag träffade kläckte ur sig.
Jag har tidigare i brevet sagt att jag inte känner bitterhet mot enskild. Gott så. Den dag, kan bli när som helst? som jag reviderar den uppfattningen kan åtskillig oskyldig kortspelare bli lidande. Det är naturligtvis inte ett hot utan snarare en delgivning av den oro jag själv känner över uppstånden situation.
Betackar mig för alla svar som inte anländer i sällskap med skriftlig ursäkt och ekonomisk kompensation. På sin plats vore också en ödmjuk förfrågan om jag är villig att återgå till föreningen när ni gjort rätt för er. Vilket jag i nuläget naturligtvis inte har en tanke på.
Med vvänlig hälsning Ralph Henriksson

Mötet - Replik på Robert Kangas text

Han tittade lystet på mina bröst och sa att han inte visste vad rädsla var och han tänker inte missa något för att han håller tillbaka. Jag sa att jag tycker att alla möten med människor är berikande och att man måste ge och ta och att det är det som är det fina. Han nickade och höll med och jag sa att det här går för fort, är över för fort men visst kan vi gå hem till dig och ditt. Jag log. Han tog mina bröst i sina händer och såg uppriktigt intresserad ut och studerade dem som vore de något nytt och jag gillade hur han tittade på dem, på mig. Det pirrade i kroppen och han tog min hand och drog mig emot sig och till sängen sedan och tog av mig byxorna lite slarvigt och alldeles för ivrigt och jag frågade om det var länge sedan och han tittade på mig och jag sa att det går för fort och han tittade på mig och rodnade lite. Jag var verkligen kåt ändå och han hade händerna på mig och i mig och han var för hetsig och otålig men jag ville verkligen vara honom till lags för han tycktes längta så efter mig och jag njöt där jag låg bredvid honom. Han var ovanpå och liksom stressade sig fram i mig och jag tittade på honom, önskade att han skulle orka längre men visste att det redan var för sent så jag passade på att ta vara på mötet så mycket det bara gick. Och det var över och aningens resignerad inför sitt halva misslyckande lade han sig på rygg och sträckte sig omedelbart efter en cigarett och tittade menande på mig men frågade aldrig om jag ville ha en. Jag försökte snacka med honom och få honom att förstå att det var okej och att jag gillade honom och att det var skönt och att vi kunde göra det igen om han ville ha en ny chans, så att säga, bättre lycka nästa gång eller i värsta fall tredje gången gillt och jag smekte honom men han drog sig undan väl medveten om sina begränsningar. Jag kysste hans hals och kände på hela honom men han hade fullständigt givit upp nu och han tittade bort och sa att det räckte. Han såg sorgsen ut när han gav mig mina trosor och gick bort mot badrummet och han tittade tillbaka på mig och försökte le men han såg bara nervös ut och jag fick en klump i magen för jag hade verkligen velat att han skulle få känna sig stor och stark och bra med mig. Vi hade misslyckats båda två och det gjorde ont i mig. Han försvann in i badrummet och jag tänkte att i så fall får jag hjälpa mig själv för han klarar inte mer och jag har inte lust eller tid att vänta mera och jag tog ett djupt andetag och försvann in i mig själv och emedan han tvättade bort sin skam och sitt misslyckande och sin osäkerhet i det lilla badrummet nådde jag slutligen hela vägen.

Världsrekord

Jag kunde inte sluta. Min mage värkte och kändes som om den när som helst skulle explodera eller eventuellt implodera. Jag hade gjort 3412 situps och jag kunde inte sluta. Jag tänkte hela tiden att nästa blir den sista men det blev aldrig den sista. Det blev ytterligare tio och det blev ytterligare 100. Från början hade jag bestämt mig för att göra 600. Sedan fortsatte jag bara. Jag kunde inte sluta och jag trodde att mina muskler snart skulle släppa från sina fästen och söndras som mörat kött. Blödningen i muskeln måste varit så omfattande att det var livshotande. Jag låg på marken och skakade mig upp i ännu en situp. Jag skrek. Min kropp försökte tvinga mig att lägga av men jag trotsade och fortsatte. Kan jag pressa mig till 4000? Jag kan kanske det. Frågan är om jag kan sluta där? Jag hoppas verkligen det.
Det var någon vecka tidigare som jag hade insett att det var dags att göra något. Våren närmade sig med stormsteg och jag såg framför mig hur kvinnorna på sommarstränderna tittade på min sladdriga mage med förakt och äckel i blicken. Jag kunde inte låta det hända. Jag var tvungen att börja träna, dagligen. Jag var själv förvånad över hur långt jag kunde pressa mig. Redan på den första dagen av träning gjorde jag långt över 200 situps. Efter tre dagar tyckte jag att 600 kändes lätt och lagom. Nu visste jag inte var min gräns låg. Fanns det en sådan överhuvudtaget? Var det möjligt att göra hur många som helst? Kunde jag dö av det här?
När jag hade gjort 4121 situps insåg jag att det aldrig kommer att ta slut. Magmusklerna pulserade som om det inte fanns någon morgondag men tycktes inte vara på väg att faktiskt ge vika. Jag tänkte att jag måste göra slut på eländet. Jag ålade mig, medan jag fortsatte med muskelsammandragningarna, bort till nattygsbordet där sömntabletterna låg. Jag svalde sexton stycken på samma tid som tolv situps tog. Jag kände så småningom hur kroppen började reagera. Efter 4580 situps tappade jag räkningen och strax därefter avled jag i stillhet på mitt golv. Jag hade antagligen slagit världsrekord.

Träslag

Det var förstås väldigt överraskande att se hur mitt vänstra ben över eftermiddagsluren förvandlats till ett stycke trä. Borta var foten och smalbenet och kvar fanns något finsnickrat som mycket väl kunde vara teakträ. Jag slog först helt bort tanken på att jag kanske höll på att bli ett vardagsrumsbord men insåg snart att det var just vad som hände. Teakbenet var tungt att släpa på och när jag förberedde tacos till kvällsmat värkte det högra benet något enormt. Jag trodde det var träningsvärk men så var icke fallet. Så snart jag ätit min mat och sett två Seinfeld-avsnitt på DVD, bland annat det när George Costanza utger sig för att vara arkitekt, hade fot och ben blivit till bordsben även på högerbenet. Det såg säkert löjeväckande ut där jag snubblade fram under avdukningen. Att balansera vid vanlig gång hade blivit en riktig utmaning. Jag kände att även armarna var på väg att ge vika för det slitstarka, nyoljade, trä som trängde bort min kropp. Jag gick bort till den garderob där linne och dylikt förvaras. Jag lade en stor, broderad, bordsduk över ryggen och ställde mig resignerat på alla fyra för att invänta det oundvikliga. Till natten, när Frasier precis hade börjat på kanal fem, var jag inte längre en människa alls utan bara ett bord. Ett stort, fint, träbord med snidade ben i vad jag tror är barockutförande.