Träslag

Det var förstås väldigt överraskande att se hur mitt vänstra ben över eftermiddagsluren förvandlats till ett stycke trä. Borta var foten och smalbenet och kvar fanns något finsnickrat som mycket väl kunde vara teakträ. Jag slog först helt bort tanken på att jag kanske höll på att bli ett vardagsrumsbord men insåg snart att det var just vad som hände. Teakbenet var tungt att släpa på och när jag förberedde tacos till kvällsmat värkte det högra benet något enormt. Jag trodde det var träningsvärk men så var icke fallet. Så snart jag ätit min mat och sett två Seinfeld-avsnitt på DVD, bland annat det när George Costanza utger sig för att vara arkitekt, hade fot och ben blivit till bordsben även på högerbenet. Det såg säkert löjeväckande ut där jag snubblade fram under avdukningen. Att balansera vid vanlig gång hade blivit en riktig utmaning. Jag kände att även armarna var på väg att ge vika för det slitstarka, nyoljade, trä som trängde bort min kropp. Jag gick bort till den garderob där linne och dylikt förvaras. Jag lade en stor, broderad, bordsduk över ryggen och ställde mig resignerat på alla fyra för att invänta det oundvikliga. Till natten, när Frasier precis hade börjat på kanal fem, var jag inte längre en människa alls utan bara ett bord. Ett stort, fint, träbord med snidade ben i vad jag tror är barockutförande.