Hemlängtan
Idag släpper du in mig. Du öppnar dörren när jag ringer på och välkomnar mig. Du kramar mig och klappar om mig. Du frågar om jag vill ha kaffe eller om vi ska gå direkt in i sovrummet. Du säger att jag ser bättre ut nu. Du säger att jag är snygg. Jag rodnar men vet att du har rätt. Jag har jobbat upp mitt utseende i två timmar. Jag säger att du är lika vacker som någonsin. Jag säger att jag har längtat efter dig. Du säger att du längtat efter mig också. Du visar den nya tröjan som du köpt. Du frågar vad jag tycker. Du säger att det har varit så tomt utan mig. Du säger att du undrar varför det tagit så lång tid.
Jag kysser dig. Du drar dig inte undan den här gången. Du svarar. Du kramar mig hårt som om jag skulle försvinna annars. Du älskar mig. Jag frågar varför du älskar mig. Du säger att du älskar mig för att jag är här. Jag säger att jag alltid varit här. Du frågar om jag längtat hem. Jag säger ja. Du säger att du inte klarar dig utan mig. Du kysser mig.
Vi ligger i sängen och du slutar aldrig att se mig i ögonen. Du säger att jag är underbar. Du säger att jag är bäst. Jag nickar. Du säger att du väntat på mig. Jag har väntat på dig också. Du ber mig att aldrig lämna dig. Jag nickar. Du ber mig att alltid finnas för dig. Jag nickar och ler.
Idag släpper du in mig. Så kommer det att bli. Idag när jag ringer på släpper du in mig. Det måste bli så. Du öppnar dörren när jag ringer på och välkomnar mig. Visst gör du det? Visst frågar du om jag vill ha kaffe? Du säger väl att jag är snygg? Att du längtat efter mig? Visst gör du allt det där? Idag behöver jag väl inte stå här utanför dörren och vänta förgäves? Idag behöver jag inte ge upp och vända hem igen. Idag frågar du om jag längtat hem. Jag hoppas verkligen det.
posted by Goesta at 11:44
9 Comments:
Åh, Gösta. Jag beundrar ditt mod att äntligen våga lämna ut texterna.
Det är vackert och jag dras in i dina ögonblicksbilder. Vill veta mer. Mest tycker jag om denna text,hemlängtan, mycket tack vare den smärtsamma vändningen.
Angelica: hur tolkar du texten "om passion"? Är den vacker, den med?
Jättebra skrivet! Man känner verkligen igen sig i dina texter och ditt avskalade språk. Jag kommer att tänka på valfrändskaper som Kerouac och även Kafka. I sverige kanske en ung Lundell?? På min tid kanske inte männen fixade till sig tv timmar men! ;-)
Funderar du på att skriva poesi också (eller har du redan gjort det), men att du funnit att du kan uttrycka dig klarare i kortprosans form?
H: Kan inte ord vara vackra även om bilden de beskriver inte är det? Nu valde jag visserligen att skriva vackert under denna text och inte under om passion, men eftersom du frågar kommer mina tankar också på den.
Ett sätt att hålla läsaren uppmärksam är genom oväntade vändningar i texten. Hemlängtan anser jag vara ett lyckat exempel på en sådan. Läsaren tvingas ifrågasätta den ursprungliga läsningen och kommer att hitta nya tolkningar av texten. När det gäller om passion har läsaren vissa förväntningar på texten genom rubriken och de inledande meningarna ”Hon saknar honom. Hon luktar på soffkudden erinrar sig doften av honom. Tårarna strömmar ned längs kinderna”. I denna text blir vändningen mer brutal och den är kanske inte lika välkommen som i hemlängtan. Läsningen skulle vara mer tillgänglig om texten fortsatte i samma stil som tidigare, men det skulle inte nödvändigtvis tvinga läsaren att ifrågasätta texten. En av förklaringarna till kritiken mot denna text, tror jag, grundar sig i tilltron på berättarjaget. Det förtroende som har byggts upp för ”hon” måste ifrågasättas när det inte går att lita på hennes ord, eller? Risken är att läsarna känner sig lurade och känner avsky inför den inledande sympati, som de har känt för hennes passion. Jämför med hemlängtan där ifrågasättandet av texten inte ifrågasätter berättarjaget.
Ett annat sätt att hålla läsaren uppmärksam är det som Jonas Hassan Khemiri använder i Montecore. Han tvingar läsaren att tvivla på om berättaren är densamme som författaren.
Aaron och Goesta brukar få trevliga och uppmuntrande kommentarer på Det ljuva livet. Jag önskar att fler kommentarer kunde vara det här. Det är svårt och skrämmande att lämna ut sina texter. Nya texter kan vara sköra. Personen bakom dem än mer så.
Jag tror inte att det bara är jag som känner att det inbördes ryggdunkandet i "bloggvärlden" börjar bli löjligt...
Angelica: jag får känslan av att du är en jättefin människa som vill väl, och tro mig, jag vill inget illa jag heller. Jag känner bara att man ibland inte kan vinkla och analysera allt så att det blir "vackert" (oavsett om det gäller texten eller orden - poängen är att man undviker att reda ut det obegripliga i textens innebörd och istället börjar prata om att "orden är vackra", vilket i detta fallet, för mig, känns skrämmande). För mig ter sig vissa texter helt enkelt bara obegripliga och vidriga (läs "om passion"). Punkt.
Tänk förresten om Gösta inte alls blir sårad? Tänk om texten är ett experiment för att se hur motbjudande man kan skriva och samtidigt få beröm från andra "bloggvänner"; hur långt andra kan sträcka sig för att av lojalitet tolka in något vackert? Med tanke på bilden jag har av Gösta misstänker jag att det finns en idé bakom. Du harlyckats göra mig rejält nyfiken, G.
H: Det är dina ord om huruvida om passion är vacker eller inte. Jag har aldrig sagt att temat i om passion är vackert (och tycker det inte), men jag anser fortfarande att hemlängtan är det. Ärligt talat är jag kluven inför texten om passion. Ja, förståelsen för berättarjagets passion är obegriplig, men innebär det ett automatiskt förkastande av texten? Kan det inte vara så att analysen av experimentet, snarare än innebörden, behövs mer än någonsin?
Och nej, jag ”känner” inte Goesta och jag är inte bloggare. Och nej jag har inte för vana att skriva ”snälla” saker för sakens skull. Och det är klart att det finns en tanke bakom texterna. Gösta?
Gud vad ni har tänkt. Jag är smickrad.
Texten om passion handlar för mig om att hellre vilja ha en dålig (vidrig?) relation än ingen alls.
Men när jag lägger upp texterna står det läsaren fritt att avsky dem. Det är helt okej.
/Goesta
h,
Liksom Angelica bloggar jag inte men jag läser Det ljuva livet avrje dag sen ett par månader. Goesta har en skärpa i sitt skrivande som får en att komma tillbaka. Jag är övertygad om att det här bara är början, snart kommer nån jävla tidning och tar honom så att han inte hinner blogga lika mycket. Men det är bara att acceptera. Han är värd det.
L
ärsch, läs skiten och njut. Jag tycker det räcker. Punkt
Skicka en kommentar
<< Home