Rost sover aldrig

Jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Det enda jag någonsin önskade mig var ett lugn, att få nötas ned i maklig takt och inte behöva agera alls. Jag ville aldrig att du skulle drabbas. Jag trodde jag var ensam. Jag trodde att du hade gått ut eller bort. Jag menade inte att du skulle vara med. Jag ville bara ha stillheten.
Jag ville sova bort resten. Rosten sover aldrig. Den nöter ner oss tillsammans, det finns inget vi kan göra. Det skulle ju bara varit jag. Jag murade igen fönstret och började gjuta cement för dörren när jag insåg att du var hemma. Då var det redan för sent och jag fortsatte. Nu är vi båda inlåsta och det finns inget mer att göra än att vänta in den död som så säkert möter oss när tiden är kommen.
Jag har aldrig trivts i den här världen, samtidigt som jag sett dig blomma i den. Jag vet att du inte hör hemma här och jag vet att det finns mycket där ute för dig. Men det går inte att förändra något nu. Det går inte att avbryta förmultningen av våra kroppar. Maten räcker bara ytterligare några dagar och sedan kan vi på allvar börja förtvina. Jag ville inte detta för dig. Du skulle kunna vara där ute och dricka champagne med en välutbildad ung man nu. Istället har du hamnat i min dödsfälla och det finns inget du kan göra. Jag önskar att jag kunde släppa dig men det är omöjligt. Då skulle du bara ringa någon och de skulle hämta mig. Du skulle låta mig spärras in bland mentalsjuka och perversa. Du skulle låta dem hindra mig. Jag vill bara bort. Jag vill bara vara ifred. Jag är så ledsen. Jag skäms. I detta nu kunde du sprungit omkring i någon park med din son och ni kunde ha badat och skrattat och ätit glass. Istället tvingar jag in dig i min igenmurade dödskammare.
Jag var helt säker på att du var någon annanstans. Varför var du här? Vad gjorde du ens här? Jag hatar dig för att du inte var borta. Jag ville bara låta rötan ta mig, i lugn och ro, likt en frivillig spetälsk. Rost sover aldrig och jag börjar se hur den tär dig i bitar. Du ser döende ut därför att du är det. Du var aldrig lika stark som jag och det är givet att du kommer att brytas ned först. Jag kommer att ge dig en värdig begravning och jag kommer att hålla ceremoni. Jag kommer att läsa något ur Bibeln och jag kommer att gråta över dig. Jag vill så gärna att du ska få ha det bra men det är för sent. Jag vill lägga mig vid din sida och somna in tillsammans med dig men jag är för stark. Det enda jag kommer känna är stanken från din avlidna kropp. Det enda jag kommer att se är mitt misslyckande och det enda jag kommer att känna är skam. Varför var du inte på någon annan plats? Varför? Du kunde varit på Lindex eller Willys eller hos frisören. Var som helst utom här.