Här är jag

Jag kände direkt att något var annorlunda. Min andedräkt kändes frisk och fräsch snarare än unken och av död osande. Mina ben kändes lätta och pigga. Hjärtat bultade där inne som med kraft sprungen ur urberget. Nu var jag redo. Nu var jag ny. All ålder hade runnit av mig och jag var 20 år gammal. Jag var vacker som en dag och jag var kärnfrisk och med knivskarpt sinne.
Jag gick ut och promenerade längs vattnet, där jag alltid promenerat, och tittade på små barn som lekte. De var inte rädda för mig längre. Den äckliga halte gubben var borta. Kvar var jag. Jag hörde löven röra sig efter vinden och jag hörde vattnet klucka mot stenar. Jag kan inte minnas när jag hade hört det sist. Det var så länge sedan att jag inte ens minns när jag sist saknade det ljudet.
En kvinna satt på en bänk och läste Svenska Dagbladet. Jag gick fram till henne och presenterade mig.
– Mitt namn är Kock, Valdemar Isak Kock. Får jag slå mig ned?
Hon drog på munnen och nickade menade mot den lediga platsen. Jag satte mig nära henne och hon drog sig inte undan. Hon doftade ljuvligt av parfym och mentholcigaretter.
– Jag är 91 år gammal, sa jag. Det hade fröken knappast kunnat tro va?
– Nej, sa hon kort och tittade djupare ner i sin tidning.
– Så är det. Jag hoppas ni inte besväras av mig, sa jag och reste mig upp.
Hon var på väg att säga något men jag hade redan gått.

Jag skyndade mig, nästan rusade, in mot stadskärnan. På det lilla torget med fontänen stod fruktförsäljarna och försökte pracka på de gamla sin ruttna frukt. De gamla värjde sig, dömda att misslyckas. Alltid köpte de något, rädslan att få problem var allt för stor. Jag kände igen mig så men jag var inte längre besvärad hur de än skrek och erbjöd och besvärade. Jag ställde mig vid fontänen och tittade ned. Enkronor låg utspridda på botten. Önskningar som uppfyllts eller inte. Min hade uppfyllts. Hade allas det? Jag var ung igen. Var det så lätt för alla? Skulle pojkarna som nyss kastade mynt i vattnet bli miljonärer eller få den flicka de önskade sig eller var det bara jag? Jag kunde inte låta bli att undra.

Jag knäppte upp skärpet och lät byxorna glida ned till fotknölarna, jag tog av mig skjortan och undertröjan och kalsongerna och skorna och strumporna och allt. Tills jag stod helt naken med min nya kropp blottad för världen. Någon tittade på mig med förfäran, någon skrattade, någon vände bort blicken. Jag njöt vad de än gjorde. Jag ställde mig på fontänkanten och magplaskade ned i det ljumma vattnet. Jag skrek:
– Här är jag! Ta mig fan, här är jag!